Wincent
... 197, 198, 199, 200.
Jag häver mig upp från golvet. Armarna svider av ansträngning, men jag bryr mig inte. Inte har jag någon tanke på att sluta träna heller, trots att det bultar i tinningarna och halsen är så torr att det känns som om jag precis svalt ett sandpapper. Vilket kanske är värt att prova. Svälja ett sandpapper alltså, på riktigt. Det kan ju inte bli värre än vad det redan är. Eller det kanske det kan? Det kanske är livshotande? Jag kanske dör? Gud så hemskt.
Artonåring svalde sandpapper. Dog dagen därpå.
Jomen visst, feta rubriker skulle det ju bli, och jag är verkligen inte rädd för att dö. Faktum är att det flera gånger varit lockande.
Jag stryker bort min svettiga lugg från ansiktet genom ett enkelt drag med min hand.
Verb: Dö, död - Att vara död. Vad är det för ord egentligen? Vet det ens själv vad det innebär? (Det är ord, bokstäver... De kan inte tala vad jag vet, och jag har inte läst någonstans att de har någon typ av hjärna, så låt mig gissa, nej.)
Men att det korta lilla ordet kan ha så stor betydelse. Död. Det är liksom bara två d och en rund mini-rockring med två små prickar över. Uttalas, ja precis som det står faktiskt: [ø] Precis som ljudet man ger ifrån sig när man inte vet vad man ska säga, "öh". Tre ynka bokstäver. D Ö D.
Ändå blir folk alldeles bleka av det. Det är liksom inte simma, eller sprang, eller laga. Eller varför inte kåt. Det tycker folk inte alls är konstigt. Ifall man säger att man varit och simmat, sprungit runt tjärnen eller att man ska laga mat, det är bara bra.
Visst, skulle man nu nämna högt och tydligt att man är sexuellt upphetsad, så råkar det kanske finnas någon gammal tant på något hem, som plötsligt skulle falla ihop av förskräckelse och få en hjärtattack...
Men däremot; säger man att man funderar på att gå och dö, ja då får alla först den där rynkan i pannan, undrar om man verkligen menar allvar. Och när man sedan säger att, det är fullt allvar, får de panik och stryker en mjukt på axeln och frågar om man möjligtvis inte borde gå till en psykolog eller något, liksom för säkerhets skull. Som om man är ett jävla matteproblem. Kolla med miniräknare för säkerhets skull.
Är det något fel att känna att man vill dö? Är det ytterst konstigt att önska att man ska försvinna så det slipper göra ont? Alla tjatar ju om att när man dör frigörs man från kroppen och känner ingen mer smärta, och bla bla bla. Är det så konstigt att vilja dö då när man hör att smärtan försvinner. När man kanske är jävligt trött på att ha ont och folk snackar om det ljuva livet efter döden. "Nu har stackarn inte ont mer..." "Nu är hon lycklig." "Vila i frid." Ska man bara sitta där då med sin smärta och proppa i sig någon bulle med vaniljkräm eller något, och låtsas att allt är bra. Fast det inte är speciellt bra alls. Fast det är kort sagt, förjävligt.
Av någon anledning blir folk rädda när man säger att man vill dö. De tittar förskräckt på en som om man vore Satans avkomma. Vad tror de egentligen? Jag förvandlas ju inte till ett monster bara för att jag känner för att dö ibland, även om ett liv som monster kanske ändå vore rätt lyckat. Tröttnar jag kan jag ju alltid önska mig ett Beauty and the Beast-moment.
Jag slår hetsigt knytnävarna mot den svarta boxningssäcken. Kroppen skriker av utmattning, men också av en olidlig frustration och rastlöshet. Det kryper i varenda lem.
Ludde och de andra kommer in i rummet. Han ger mig en skeptisk blick.
"Vad fan är det med dig nu då?"
Jag ignorerar frågan och fortsätter att stirra blint på den svarta säcken framför mig. Jag känner inte ens av händerna längre, de har domnat bort av slagen. Ändå fortsätter jag slå som besatt, för det är det enda jag orkar. Nej, säger min känslokalla sida, det är det enda du vill. Jag är ett monster.
"Wincent? Men för i helvete kan du reagera eller?" hojtar Ludde irriterat och Oscar viftar med handen framför mitt ansikte. Jag ser den inte, för jag har stängt av. Det enda jag ser är den där jävla säcken som ler hotfullt mot mig. Jag ska slå sönder dess ansikte.
"Han är fan helt borta", gnäller Oscar. Han skrattar lite tomt och himlar med ögonen. Fast jag märker på honom att han egentligen inte alls tycker detta är speciellt kul.
Måns går också fram till mig. "Det är hon, eller hur?"
Jag suckar inombords. Det är skillnad på hon eller hon. Det finns två hon som ständigt cirkulerar inom mig. Tre om man räknar med Bianca.
Jag fryser armarna i slagen. Mina knytnävar är fortfarande så hårt knutna att knogarna är alldeles vita. Det pulserar hett i de synliga venerna, men det låtsas jag inte om.
"Den där blinda jäveln?" säger Oscar frågande och himlar återigen igen med ögonen. Det hugger till någonstans i mellangärdet på mig. Jag får svårt att andas ordentligt, svårt att hålla mig lugn.
"Sluta kalla henne så", väser jag irriterat åt honom, innan jag vänder mig mot Måns. "Och det är inget speciellt med henne." Jag lutar min svettiga kropp mot väggen. Tar ett djupt andetag.
Oscar fnyser.
"Jaha?" muttrar han. "Varför håller du på och försvarar henne hela tiden då?"
"Du gillar henne mannen, vi fattar!" säger Ludde och ger mig en hård knuff i sidan. Jag stirrar på honom och höjer på ögonbrynen.
"Bara för att jag försvarar henne mot den där sexistiska idioten", jag nickar åt Oscars håll, "så gillar jag henne?"
"Hey, jag står här!" utbrister Oscar. Jag himlar med ögonen åt honom.
"Du har aldrig försvarat någon tjej på det sättet förut", säger Ludde leendes och ignorerar Oscars lilla rop på hjälp. Det enda Oscar behöver hjälp med är att få sin äckliga och anskrämliga mun hopsydd.
"Precis, förutom din heta syrra då", gnäller Oscar igen, vilket får alla att vända sig mot honom. Jag vet inte om det är för att ge igen för att jag kallade honom idiot, oavsett bevisar det bara ännu mer att mitt påstående är sant. Jag ger honom en äcklad blick och suckar irriterat.
Precis när jag ska smälla till honom på käften, börjar min mobil vibrera på bordet en bit bort. Allas blickar vänds mot dess surrande och jag styr snabbt stegen ditåt, men Oscar står redan närmare och greppar enkelt tag i mobilen. Han synar displayen och ett brett flin sprider sig över hans läppar.
"Det är hon!" utropar han triumferande och svarar. "Hey babe, har du trosor på dig?" Den självupptagna jäveln. Nej nu var jag snäll. Den PERVERSA jäveln.
Jag flyger på honom och han tumlar i marken. Oscar är inte starkare än mig någonstans. Inte ens i hans vildaste drömmar. Jag fattar inte ens varför han lägger ner tid på att snacka skit.
"När ska du fatta att du ska låta henne vara?!" vrålar jag i hans ansikte där jag sitter grensle över honom.
"Bror, jag skojar bara", mumlar Oscar och ler lite, samtidigt som han sneglar på sina handleder som är orörliga i mitt grepp. Han kanske inte ska vara så stor i truten när han inte har kropp till att försvara sina ord. Men det säger jag inte högt. Att ge honom tips ligger inte för mig just nu.
"Verkligen?" spottar jag och spänner ögonen i honom. "För jag tycker inte det är skoj alls." Oscar skrattar nervöst till.
"Wincent vad fan, det är ju jag, lilla Oscis." Lilla Oscis ja. Lilla patetiska Oscis som inte bryr sig om något annat än sig själv. Idiot.
Jag biter ihop käkarna. Armarna svider fortfarande efter armhävningarna. Det är inte värt det. Det kommer inte att förändra Oscars idioti ett dugg.
Jag ska precis släppa honom när han mumlar: "Men man får väl ta över när du är klar med henne va?"
Okej. Glöm värdighet. Den här jäveln ber om det.
Jag måttar in ett slag precis vid hans ögonbryn. Sedan går det an bara av farten. Jag räknar inte slagen. Jag vill bara sudda bort hans avskyvärda flin. Tysta det omogna kräket han är. En rak höger här och där kan han bara må bra av.
"Wincent! Sluta! Är du inte riktigt klok!?" Måns och Ludde drar bort mig från Oscar. Ruskar om mig.
"Vad fan är det med dig?" De låter skärrade. Jag skakar bara på huvudet och andas tungt. Skiter i att svara dem. De skulle aldrig förstå.
Jag ber de att släppa mig och efter viss tvekan gör dem det, men de fortsätter att stirra osäkert på mig. Medveten om deras stirrande, går jag lugnt fram till Oscar som ligger kvidande och blåslagen på golvet med ena handen tryckt mot näsan i ett försök att stoppa näsblodet. Det letar sig it mellan hans fingrar och rinner som små röda ormar längs hans arm. Jag böjer mig framåt och tittar kallt ner på honom. Överväger en sekund att spotta honom rakt i ansiktet. Lilla Oscis. Han sväljer och möter i tystnad min blick. För en gångs skull har han vett till att hålla käft. Jag lirkar min mobil ur greppet av handen som inte är tryckt mot hans näsa, och möter snabbt de andras blickar innan jag raskt stegar ut ur träningssalen.
Mika har lagt på. Så klart. Bra, tänker jag automatiskt. Fast jag vet inte hur mycket hon hörde innan hon la på. Jag hoppas på så lite som möjligt. Bråket till exempel. Typ att jag försvarade henne och så. Vill inte att hon ska tro något. Ändå gnager det i mig, tänk om hon hörde? Och vad ville hon, det var ju ändå hon som ringde?
Jag klickar fram Professionell Livsförstörare och trycker sedan på luren. Pressar mobilen mot örat. Det går fram några signaler innan hon svarar.
"Hallå?" Hennes röst är lika lugn som sist. Visserligen inte lika nyfiken som vid höjdbanan, jag är fortfarande ganska impad över att hon vågade stå på sig där. De flesta brukar inte våga det.
"Uhm, hej, det är Wincent", säger jag. Jag låter osäkrare än vad jag planerat. Fan.
"Jaha? Vad ville du då?" Det är stelt. Förmodligen på grund av mitt agerande på höjdbanan igår. Men jag kan bara inte prata om det. Även om hon undrar. Även om hon kanske förstår. Fast varför skulle hon det? Ingen fattar.
"Du ringde", svarar jag dumt. Lamt. Idiotsvar, som det kallas.
"Jag ringde fel", viskar hon tyst. Hon ljuger. Jag kan höra det lika bra som jag bara vet det.
"Du ljuger."
"Nej."
"Mika, jag vet att du ljuger", säger jag. "Varför ringde du?" Hon suckar ljudligt på andra sidan luren.
"Jag ville säga förlåt."
Jag biter mig i läppen. "Okej?"
"Förlåt för att jag grävde i något jag inte borde. Jag fattar att ämnet är känsligt för dig, jag gör det och jag ber om ursäkt." Hon suckar igen och jag gör mig redo att säga något, men orden är alldeles för svåra att forma.
"I vilket fall", fortsätter hon, "så vill jag inte förlora dig." Hon skrattar nervöst. "Låter kanske löjligt, men du är den enda på den är planeten som verkar förstå hur det känns för mig, med blindheten och så. Ändå blir du inte överdrivet blödig. Du behandlar mig som om jag inte är det fast du ändå vet, om du fattar?" Hon låter osäker.
"Jag fattar", säger jag. "Kul att jag fattar något för en gångs skull." Hon skrattar lätt på andra sidan luren.
"Jag hatar när folk behandlar mig på ett speciellt sätt hela tiden bara för att jag är blind, men du gör inte det. Du bara är där, jag vet att du finns, men du frågar inte om jag vill ha hjälp hela tiden. Jag gillar det." På något sätt blir jag glad när hon överöser mig med hur bra jag är. Det är inte ofta jag får beröm. Jag är ofta i centrum, men inte för att jag gjort något bra.
"Vad gör du just nu?" frågar jag.
"Jag pratar i telefon med dig din tönt", fnyser hon. Jag skrattar.
"Jag menar, annars. Är du ledig?"
"Hurså?" frågar hon, men jag hör att hon låter retsam. Hon fattar vart jag vill komma.
"Jag tänkte, typ, du har inte lust att ses? Tänkte bio, men det kanske inte är så passande med tanke på..."
"...att jag inte dejtar rökare, nä!" inflikar hon snabbt. "Men vi kan se på film hos mig om du vill. Mamma har hyrt minst ett dussin med överdrivet berättande och sånt."
"Okej", börjar jag. "Typ, 'Linus stirrar odiskret på tjejens röv samtidigt som han...'"
"Shut up!" tjuter Mika. "Ingen blind-porr ditt dumhuvud."
"Visst, men jag vet att du vill." Hon stönar irriterat åt mig och jag fortsätter. "Jag kan komma förbi om... en halvtimme?"
"Jag längtar ihjäl mig", muttrar hon och jag flinar.