Kapitel 24 ~ Paranoid ~
Känslan av iaktagelse försvinner inte trots att jag går på en stig runt omkring i parken. Ibland tror jag att jag ser något i ögonvrån men när jag vänder mig om så finns det inget där, som ett spöke. Jag kanske bara är paranoid, vem skulle egentligen få för sig att följa efter mig? Jag har suttit inspärrad på ett mentalsjukhus under en sådan lång tid att jag omöjligt skulle ha fått någon slags relation med någon utanför.
Jag sätter mig ner på en bänk bredvid en buske, jag plockar nervöst löven och ser ständigt mig över axeln. Den här plötsliga otrygga känslan förstör min korta tid i friheten, jag kan inte slappna av och mina nerver är på spänn. Varje litet ljud i buskarna får mig att rycka till och jag har ingen aning om varför jag känner mig så paranoid!
Okej, jag måste koncentrera mig på något annat. Framför mig kastar några barn frisbee, de ser ut att vara runt 10 år gamla. Det skulle vara ganska kul att vara med men de skulle säkert inte låta mig vara med, jag är för gammal. Vad finns mer? På en av bänkarna vid dammen sitter ett gammalt par, de sitter och pratar och matar gässen brödsmulor. Dem ser ut att ha det trevligt och det får mig att känna mig ännu ensammare.
Efter att gått ytterligare ett varv runt parken ger jag upp och sätter mig på en avlägsen bänk mittemot en lekplats. Men samtidigt som jag sitter där och tycker synd om mig själv så möter jag någons blick. En kille som står kanske 50 meter ifrån mig i sitt gäng av vänner stirrar på mig. Han vänder sig snabbt om och säger något till gänget jag inte är tillräckligt nära för att höra, strax efter så avlägsnar de sig från honom och försvinner ut ur parken men inte utan att först kolla på mig misstänksamt. Jag vänder min uppmärskamhet mot killen som lämnades kvar och som kommer nu gående emot mig.
Han har svart, kort hår och ju närmare han kommer lägger jag märke till hans hasselnötsbruna ögon. På sättet han går så märker man att den här killen har självförtroende, han är också muskulös vilket signalerar på att man inte vill bråka med honom. Hans blick är fortfarande låst vid min och han säger inte ett ord tills han sitter på bänken bredvid mig.
''Hej.'' Hälsar han simpelt med en raspig röst, liknar Finns en aning.
''Hej.'' Mumlar jag tyst och stirrar fortfarande på honom med stora ögon.
''Vad heter du tjejen?'' Jag försöker svara men min hjärna blankar alla möjliga svar. Kom igen! Ollie, Emilia, Goldie, vad som helst!
''Vad heter du?'' Svarar jag istället och lägger armarna i kors för att få mina händer att sluta skaka.
''Leo.'' Skrattar han. ''Har du inget namn eller?'' Jag är glad att han tar min dumhet som ett skämt.
''Jo, jag har bara lite svårt att komma ihåg det.'' Jag tvingar fram ett nervöst skratt eftersom det känns lämpligt.
''Du verkar ju lite annorlunda. Hur gammal är du?'' Frågar han istället. 13... nej 16!
''16.'' Yes! Ett rätt svar till slut. ''Du då?'' Han ser ut att vara typ i Finns ålder men hans stora muskler och hans perfekt skulpterade ansikte får honom att se lite äldre ut.
''21. Är du här med någon? Du ser lite vilsen ut.'' Av någon anledning får jag dåliga vibbar från den här killen, varför kom han hit och började prata med mig utan anledning? Eller finns det en anledning?
''Ja, mina vänner Sofie och Finn.'' Något i Leos blick förändras, han lutar sig närmare mig och hans leende växer knappt märkbart. Han känner Finn, det var därför han kom och pratade med mig.
''Jaha, vart är dem då?'' Jag vet inte hur mycket jag vågar säga, han kan ju lika gärna vara en gammal vän till Finn men han skulle också kunna vara en fiende. Ace, han kanske är någon i Aces gäng.
''Känner du någon som heter Ace?'' Jag ser än en gång hur han känner igen namnet, han tror säkert att jag inte ser hur det påverkar honom men jag ser alla små förändringar i hans kroppspråk.
''Nej, låter inte bekant.'' Han ljuger, han känner visst igen det. Man kan se på folk att dem ljuger på flera sätt, de kanske flackar men blicken och undviker ögonkontakt, de kan också försöka få för mycket ögonkontakt och det är just det Leo gör just nu. Han släpper inte min blick för en sekund och visar för mycket uppriktighet, ett klart tecken. Men jag förväntade mig nästan att han skulle titta bort lite mer skyldigt, istället känner jag på mig att han på ett sätt faktiskt är ärlig, men han känner också igen namnet.
''Jag måste nog hitta mina vänner nu.'' Ursäktar jag mig snabbt och reser mig upp från bänken. Leo reser sig också upp samtidigt som han snabbt kollar sig över axeln.
''Är du säker att du vill gå själv? Ta det inte personligt men du verkar inte helt frisk.'' Hans dämpade förolämpning lugnar mig lite, bara lite. Om han ville att jag skulle stanna för någon annan anledning skulle han inte ha sagt så, men jag litar fortfarande inte på honom nog för att stanna.
''Ursäkta? Jag kanske är lite virrig ibland men så vilsen är jag inte, tingsrätten ligger precis där borta.'' Fnyser jag och pekar på byggnaden på andra sidan parken som knappt är synlig mellan träden. Jag ångrar mig så fort jag utalat orden men sen upptäcker jag att information inte hade någon som helst inverkan på honom, nästan som om han redan visste.
''Vad gör ni där? Har någon av er gjort något brott eller?'' Jag ser hur han döljer ett leende bakom sin spelade seriösa nyfikenhet.
''Har inte riktigt du med att göra.'' Snäser jag och backar några steg, han följer med vilket gör mig ännu mer nervös. För att göra situationen ännu värre finns det ingen människa i sikte.
''Slappna av, sötnos. Du ser lite rädd ut men det ska du inte behöva vara, så länge du är i gott umgänge så är den här parken super säker.'' Han försöker ge mig en falsk känsla av trygghet, ha, det funkar inte på mig grabben.
''Och just därför borde jag hitta mina vänner, kul att prata med dig Leo.'' Jag vänder mig om och börjar gå på stigen tillbaka till tingsrätten men hinner inte långt innan någon aggressivt tar mig i armen och trycker upp mig mot ett träd, hans ansikte är bara några centimeter ifrån mitt. Hans stora hand täcker min mun för att dämpa alla potentiella skrik, han har säkert gjort detta förut.
''Du går ingenstans, vad hette du nu? Ollie va?'' Hur vet han mitt namn? Jag heter ju officiellt Emilia vilket betyder att han måste hört någon säga mitt namn, hur länge har han egentligen spionerat på oss? Jag hade alltså all rätt att vara paranoid.
''Släpp mig, Leo!'' Morrar jag i ett försök att låta hotfull. ''Annars så... så.'' Jag har inget bra hot att komma med, vad ska jag egentligen göra mot en sådan stor kille som honom.
''Nej, vad gullig du är. Vi ska bara vänta här ett litet tag tills din pojkvän dyker upp, hur länge tror du det dröjer?'' Flinar han ner mot mig. Pojkvän? Jaha, han menar Finn. Jag skulle argumentera emot men det känns som ett slöseri på tid.
''Han kanske inte ens kommer och förr eller senare så kommer någon gå förbi och då kanske dem undrar varför du trycker upp en tjej mot ett träd.'' Mumlar jag kaxigt mot hans hand. Av någon anledning känner jag mig inte längre lika nervös. ''Jag kommer inte direkt spela med om du tror det.'' Han tar bort sin hand från min mun när han märker att jag inte alls är panikslagen eller rädd.
''Det blir knepigt, tvinga mig inte att droga dig.'' Säger han och plockar upp en igenomskinlig plastburk med några små, vita piller i. Okej, nu är jag en aning orolig.
''Ja, det hade ju inte sett misstänksamt ut att du går omkring med en medvetslös tjej i famnen.'' Skrockar jag glädjelöst och han himlar trött med ögonen.
För en stund står vi bara där, jag gör inga flyktförsök eftersom jag vet att jag direkt skulle bli ikappsprungen och nerbrottad. Det syns på Leo att han blir allt mer rastlöst och ängslig ju mer tid som går.
''Okej, vi går.'' Muttrar Leo uppgivet. Va? Nej, nej, nej! Jag tänker inte följa med honom någonstans, först nu fylls jag av panik.
''Vafan, släpp henne!'' Ryter en välbekant röst bakom Leo som genast släpper taget om mig samtidigt som han våldsamt blir bortdragen av ingen annan än Finn. Överraskningen får honom att tappa balansen och falla till marken men han är snabbt upp på fötter. Jag flyr snabbt från trädet till Finn.
''Äntligen.'' Pustar jag ut och ställer mig på ett säkert avstånd från Leo nära Finn.
''Är du okej? Skadade han dig?'' Han tar mitt ansikte i hans händer och inspekterar mig oroligt.
''Jag mår bra, Leo ville bara använda mig för att komma åt dig.'' Jag vänder mig mot Leo, vad kommer han göra nu när Finn är här? Han står där och flinar roat mot oss.
''Leo? Ollie, det där är Ace.'' Ace?