Kapitel 23 ~ Paus från kopplet ~
Någon snuddar vid min axel, jag rycker till och sliter blicken ifrån mina fötter. Sofie ler ett litet leende och nickar menande åt utgången, dags att gå.
Jag har inte lyssnat på hela rättegången, jag har bara suttit i min lilla bubbla sen mitt lilla tal som inte gjorde något bättre. Finn är säkert besviken på mig, han litade på mig.
''Vart är Finn någonstans?'' Frågar jag Sofie och reser mig på stela ben ifrån min stol. Det är halvtomt i salen och Finn befinner sig inte längre på sin plats.
''Han väntar på oss där ute. Vi får reda på domen så snart som möjligt men det kan dröja.'' Hon klappar mig uppmuntrande på axeln och går före ut ur salen.
Jag får flera nyfikna blickar när jag går ut vilket jag försöker ignorera. Finn står mycket riktigt på sten trappen och väntar på oss, han står just på den platsen där han... han kysste mig. Jag hade helt glömt bort det, hur kommer detta påverka vår vänskap? Är det något mer än så? Nej, nej... eller? Åh så mycket förvirring.
''Äntligen, somnade du eller?'' Säger han när vi kommer fram till honom. Han beter sig... normalt?
''I stort sätt.'' Muttrar jag och vi går tillsammans till bilen.
''Lyssnade du ens? Du såg helt borta ut under hela rättegången.''
''Jaha, du kan ju försöka att fokusera på den istället för på mig.'' Suckar jag och ler retsamt. I ögonvrån ser jag hur han rodnar, så bedårande.
Borde jag säga något om... om hur hans läppar kom i kontakt med mina eller ska jag bara vänta tills han tar upp det? Han kanske inte säger något över huvud taget. Det kanske bara var något han gjorde för att dämpa stressen, han kanske inte alls tänker så om mig. Vad tänker han på nu? Han har jätte mycket för sig just nu som är viktigare än mig, men finns jag fortfarande där någonstans?
"Vad tänker du på?"
Dig. Nej, säg något annat. "Mitt hemska, så kallade tal." Muttrar jag och sparkar på en sten i vägen.
"Ollie, du spelar ingen skit stor roll här. De vet allt om dig och jag vet inte varför åklagaren började ifrågasätta dig men alla andra vet. Det var helt okej." Säger Finn uppmuntrande och öppnar bildörren och stiger in.
"Tror du att du blir dömd oskyldig då?" Han verkar ju vara på bra humör för att vara Finn.
"Vem vet, vem bryr sig." Fnyser Finn och rycker obekymrat på axlarna. Hur kan han ens säga något sådant.
"Jag vet att du bryr dig, Sofie bryr sig och jag... jag bryr mig." Jag sväljer nervöst. "Så, vad skulle hända om du blir dömd oskyldig?" Frågar jag istället för att byta ämne.
"Det löser sig nog. Sofie är den enda i släkten jag faktiskt känner och som bor nära. Jag har ingen aning vart resten håller hus men de är säkert inte intresserade av att ta hand om mig." Svarar han stirrar ut igenom fönstret på Sofie som kommer gående i rask takt mot bilen.
"Så du skulle inte bo kvar... med oss?" Jag vet inte vilka jag refferar till när jag säger oss. Jag vill att han ska bo kvar för min skull, kalla mig självisk.
"Troligtvis inte." Det ser ut som om han ska fortsätta men i samma stund kommer Sofie fram till bilen, dock så sätter hon sig inte i förar sätet utan öppnar bildörren på Finns sida.
''Hej, förlåt men vi kan inte riktigt åka än. Det finns några saker de skulle vilja komplitera nu med det samma. Både du och jag ska svara på några frågor.'' Finn ser bara irriterat på henne och rör sig inte ur fläcken.
''Jag vill inte, kan det inte vänta till en annan dag?'' Svarar han kyligt.
Jag håller tummarna att det ska gå att anordna. Jag orkar inte vara kvar är längre och till synes så gör heller inte Finn det.
''De ger oss inte mycket till val. Plus att om vi gör det nu så kommer vi vara helt klara med det här stället, beroende på hur dommen ser ut.'' Vädjar Sofie. Finn suckar tungt men stiger ändå ur bilen, det betyder väll att jag också måste. Jag också stiger ur bilen och Sofie granskar mig fundersamt.
''Tyvärr Ollie, du har inget annat val än och vänta.'' Säger hon ursäktande och ser väldigt skuldmedveten ut. ''Men ta en promenad själv, i det här området såklart. Jag vill inte vara så men håll dig i närheten så att du inte går vilse, det är lätt hänt.'' Jag känner hur hela jag lyser upp. Själv i stan?
Jag kanske inte känner någon här eller har något att göra men jag får iallafall komma ut och faktiskt känna mig som en normal person utan att ha Sofie där spejande över min axel. Jag gillar Sofie men jag behöver bara få vara min egen person utan att någon ska hålla koll på mig. Trots att jag är begränsad så skulle jag lika gärna kunna fly, bara dra i fall jag skulle vilja. Jag har inga pengar vilket inte skulle ta mig långt, men bara friheten att veta att jag kan räcker iallafall för tillfället. En paus från mitt osynliga koppel.
''Du fixar det va?'' Sofie vilar sin hand på min axel och ler.
''Såklart! Absolut!'' Svarar jag snabbt med ett litet exalterat hopp.
''Hon får fan mer frihet än jag.'' Fnyser Finn och blänger surt på Sofie som bara skrattar.
''Åh, du har haft din frihet. Bara se vad som hände då.'' Han muttrar en ohörbar svordom och himlar med ögonen. Jag sträcker barnsligt ut tungan åt honom och jag anar ett litet, litet leende leka på hans läppar.
''Ha det så roligt då. Finn borde vara klar om lite mer än en halvtimme men jag kommer vara borta betydligt längre, trots att han är 18 måste jag göra lite pappersarbete som enda anhöriga.'' Med det går dem iväg tillbaka till byggnaden. Finn kollar snabbt sig om och jag vinkar glatt innan jag också vänder mig om för att gå vem vet vart.
Vad ska man göra i en främmande stad utan några pengar, helt själv och med amnesia i lite mer än en halv timme. Jag kan försöka träffa nytt folk men vad är meningen med det, i slutet av dagen kommer jag har glömt alltihop ändå eftersom Finn inte är här. De skulle nog inte vilja prata med mig iallafall, de skulle bara tycka att jag vore fett skum och ringa polisen för att säga att en galning rymt från sitt dårhus. Fast jag skulle ju kunna låtsas att jag är en vanlig tjej i ett tag.
''Hej, jag heter... eh... Emilia.'' Säger jag till mig själv som för att öva. ''Jag är 16 år och går i skolan. Ja, jag bor här i en lägenhet bakom hörnet. Vi borde träffas igen någon gång. Kan tyvärr inte idag dock, ska ut på fika med min fam-'' Jag tystnar snabbt, nej. ''Mina vänner, jag ska ut och fika med mina vänner.'' Rättar jag mig själv.
Herregud, bara se på mig. Jag måste se galen ut, precis det jag försökte undvika.
Steg 1 i att vara normal: Prata inte med dig själv bland folk om hur du ska prata med folk.
''Hej, skulle du vilja köpa lotter för att stödja våran volleyboll förening?'' Jag rycker till och tittar upp från marken. Utan att ha lagt märke till det har jag gått ut på en trottoar. När jag kollar bakom mig ser jag fortfarande tingsrätten, vilket är en lättnad trots att jag nyss empatiserade på hur skönt det var att vara fri för en gångs skull. ''Hallå?'' Juste, det var någon som ville mig något.
En flicka ler lite frågande mot mig, hon håller en bunt med lotter och väntar tveksamt på att jag ska svara.
''Hej!'' Hälsar jag lite högljuddare än tänkt.
''Hej.'' Hälsar hon igen. ''Vill du köpa lotter? Pengarna går till våran volleyboll förening.''
''Ehm, jag skulle vilja... men jag har inga pengar.'' Mumlar jag och ursäktar mig därifrån. Varför kan jag inte prata som en normal människa längre? Jag måste också börja fokusera bättre när folk pratar med mig så de ska slippa repetera sig.
Efter några minuter av bara planlöst vandrade i området runt tingsrätten så får jag syn på en park på andra sidan vägen. Jag vet inte vad jag ska göra där men det finns väll säkert någon tyst, privat plats jag kan vänta på. Som bevisat är mina sociala skills ganska ringrostiga.
I parken springer det omkring barn som ännu är för unga för att gå i skolan, någon person i min ålder finns ej i syne. Pensionärer sitter och matar ankorna och gässen. För en stund överväger jag på att ansluta mig till deras grupp, de ser ut att ha ganska trevligt.
Plötsligt får jag en obekväm känsla. Känslan man får när inte all rullar på som förväntat i ens omgivning, när något eller någon gör något onaturligt och oväntat. Jag ser mig omkring men upptäcker inget udda, fortfarande har jag känslan av att jag är på något sätt... iakttagen.
^^Hej! Tänkte bara önska alla ett gött sommarlov, ska försöka skriva så mycket som möjligt! //Pia! ^^