۫ ּ ִ ۫ ˑ ֗ 𓏲˖ 𑁍 ࣪ ִ ۫ ּ ִ ۫ ˑ ֗
࣪𓏲ּ ֶָ ✩◿𝓹𝓭𝓬◸ 🂱 ࣪𓏲ּ ֶָ
CHAPTER TWENTY FIVE—
who's to blame?
Vera had managed to avoid everyone at the ball. Everyone was filled with questions after the video dropped and she'd been made most trending yet again. She wasn't ready to talk, she was in the process of living her life to the fullest and completely avoiding talking about what she'd done for her birthday.
"Vera, happy birthday!" Felice hugged her tightly as the girls all hurried over. "We got you something. All pitched in."
"Aw, my girls!" Vera gushed, half tipsy as Stella pulled the golden mic from the bag.
"Because you like to karaoke!" Fredrika laughed loudly as the girls all cheered, Vera hugged them all as she caught sight of Alexander leaving the ball in a rush.
"I'll be back." Vera smiled at the girls, lifting her long dress so she could hurry after. She pushed the doors open where they were welcomed into the cold night, no one in sight. "Alex, where are you headed to?"
He ignored her.
"Alexander." she went down the steps to say his name again. "Hey! What's the matter?"
She'd caught his arm so he had no choice but to look back. His eyes were hurt, like he'd been in a terrible amount of pain. Vera felt the same way by just looking at him, cradling his face in her hands. "What's the matter, my-"
He pulled away from her grasp.
"Alex." she blinked, taken off guard and realizing that whatever was wrong with him was her fault. "I don't understand."
"I didn't either. Not until now." he stared at her with so much betrayal in his eyes. "You knew."
"What did I know?" Vera shook her head. Her and Henry had been in an argument before, but never the two of them. They never disagreed, never got on each other nerves.
"About the drugs. You knew that Wilhem was the one that wanted to turn me in. It was his idea." there the watery eyes came, and Vera felt every bone in her body snap in half. "You all told me they'd done it as a group, that him and Henry were the ones to disagree. All while it was his idea, and what? Henry's too? And you knew this whole time."
"Henry did take your side, he didn't want to. I promise you that. I didn't tell you about Wilhem because I know you two are such good friends, I didn't want to take that away from you." she begged him to understand, but deep down Vera knew that she was to blame for this. He had every right to be upset, he always managed to get the short straw when he was the last to deserve it.
"So you lied to me?" he didn't seem mad now, just upset. So upset.
"I'm sorry." Vera frowned, her eyes matched his. She hated this. They'd just been free, they'd just been open to the world together and now it was sinking into nothing. "I'm so sorry. I should have been honest with you, all of us should have been."
"Why'd he do it? For Simon?" Alexander asked, Vera said nothing. "I hurts that he blamed me, but I expected you and Henry to at least be honest with me about the company I was keeping. I mean, don't you think i've had to witness enough lies? I was already framed for something I didn't do."
"You're completely right." Vera agreed with everything he said. If he'd told her he hated her, she's agree with him. "I'm so sorry. Please don't be mad at me, I promise I won't do anything like that again."
"I wanna believe you." he shrugged and rubbed his eyes. "I think I just need some time apart."
"What does that mean? You want to break up?" that killed her. "With me and Henry?"
"I don't wanna break up, I just want time to myself to process everything that was told to me." he corrected her, but that didn't feel much better. "I'll explain to Henry in the morning, he at least deserve to hear it from me."
Vera bit the inside of her mouth as he walked away, deeper into the night and back to the dorms. The rustle from next to her caught her attention, looking over as Simon and Wilhem came into view. They'd been there the whole time, hidden in the bushes. For some reason, it angered Vera. "What the fuck are you doing?"
"Sorry." Wilhem apologized to her. "You shouldn't haven't had to lie to him for me."
"Yeah, well I did." she wasn't truly mad at him, he didn't make her lie, she did that on her own. She was just angry in general, and anyone that got in her way right now would have had to suffer her words. "I protected you."
Wilhem let her go, he knew she'd come running back with an apology when she finally cooled off.
It didn't feel right with Henry and Vera anymore, either.
They sat together and had nothing to talk about, just in the silence. Being together felt good, but it wasn't right. That light was there, but it was dim. The love was there, but it wasn't as strong. Vera shifted her gaze to him. "I'm sorry."
"Me too." he agreed. They were sorry they couldn't make it work between just the two of them. They loved each other as a whole, but their relationship wasn't just the two of them. It never was, it never could be just the two of them. Alexander was their glue, that'd been proven on multiple occasions. "I still love you, V."
"I still love you too." she nodded her head. "I miss Alex."
"I do too." the strawberry blonde leaned over some so Vera could rest her head on his shoulder. "What are we gonna do?"
"What can we do? Anything we say, he's not gonna be able to trust us." she pointed out what she'd known. What hurt her the most was that if they figured it out, and if they managed to make it work again, he'd still always have that doubt in his heart when they told him something that could possibly be a lie. "I love that boy so much."
"I know." Henry frowned, he missed what they had. It was the best part of his day, the three of them together. He missed being able to feel both of them on either of his side, now it was just half a heart. "I do too."
As if matters couldn't get worse, she'd gotten a text from her brother letting her know their mother had just informed him that August would be crown Prince if Wilhem couldn't.
•
kylie speaks
throuple:(
Vera hade lyckats undvika alla vid bollen. Alla var fyllda med frågor efter att videon tappade och hon hade blivit mest trendig ännu en gång. Hon var inte redo att prata, hon var på väg att leva sitt liv till fullo och helt undvika att prata om vad hon hade gjort för sin födelsedag.
"Vera, födelsedag!" Felice kramade henne hårt när flickorna alla skyndade sig över. "Vi har dig något. Alla slog in."
"Åh, mina flickor!" Vera gushed, halv tipsy när Stella drog den gyllene mikrofonen från väskan.
"Eftersom du gillar att karaoke!" Fredrika skrattade högt när flickorna alla jublade, Vera kramade dem alla när hon såg Alexander lämna bollen i en rusa.
"Jag kommer tillbaka." Vera log mot flickorna och lyfte sin långa klänning så att hon kunde skynda sig efter. Hon öppnade dörrarna där de välkomnades in i den kalla natten, ingen i sikte. "Alex, vart ska du till?"
Han ignorerade henne.
"Alexander." hon gick ner för att säga hans namn igen. "Hallå! Vad är problemet?"
Hon hade fångat armen så att han inte hade något annat val än att titta tillbaka. Hans ögon var skadade, som om han hade varit i en fruktansvärd mängd smärta. Vera kände på samma sätt genom att bara titta på honom och vagga ansiktet i hennes händer. "Vad är det, min-"
Han drog sig bort från hennes grepp.
"Alex." hon blinkade, tog av sig vakten och insåg att vad som var fel med honom var hennes fel. "Jag förstår inte."
"Det gjorde jag inte heller. Inte förrän nu. "Han stirrade på henne med så mycket förråd i ögonen. "Du visste."
"Vad visste jag?" Vera skakade på huvudet. Hennes och Henry hade varit i ett argument tidigare, men aldrig de två. De var aldrig oeniga, fick aldrig varandra nerver.
"Om drogerna. Du visste att Wilhem var den som ville lämna in mig. Det var hans idé. "Där kom de vattniga ögonen, och Vera kände att varje ben i hennes kropp knäppte i hälften. "Ni sa alla att de hade gjort det som en grupp, att honom och Henry var de som inte håller med. Allt medan det var hans idé, och vad? Henry är också? Och du visste det hela tiden."
"Henry tog din sida, han ville inte. Jag lovar dig det. Jag berättade inte om Wilhem eftersom jag vet att ni är så bra vänner, jag ville inte ta bort det från er. "Hon bad honom att förstå, men innerst inne visste Vera att hon var skylden för detta. Han hade all rätt att bli upprörd, han lyckades alltid få det korta halmen när han var den sista som förtjänade det.
"Så du ljög för mig?" han verkade inte arg nu, bara upprörd. Så upprörd.
"Jag är ledsen." Vera rynkade, hennes ögon matchade hans. Hon hatade det här. De hade bara varit fria, de hade bara varit öppna för världen tillsammans och nu sjönk det i ingenting. "Jag är ledsen. Jag borde ha varit ärlig mot dig, vi borde alla ha varit det."
"Varför gjorde han det? För Simon?" Alexander frågade, Vera sa ingenting. "Jag gör ont att han skyllde mig, men jag förväntade mig att du och Henry åtminstone skulle vara ärliga mot mig om företaget jag höll. Jag menar, tror du inte att jag har varit tvungen att bevittna tillräckligt med lögner? Jag var redan inramad för något jag inte gjorde."
"Du har helt rätt." Vera var överens med allt han sa. Om han hade sagt till henne att han hatade henne, håller hon med honom. "Jag är ledsen. Var snäll inte arg på mig, jag lovar att jag inte kommer att göra något liknande igen."
"Jag vill tro dig." han ryckte upp och gnuggade ögonen. "Jag tror att jag bara behöver lite tid från varandra."
"Vad betyder det? Vill du bryta upp?" som dödade henne. "Med mig och Henry?"
"Jag vill inte bryta upp, jag vill bara ha tid för mig själv att bearbeta allt som fick höra till mig." han korrigerade henne, men det kändes inte så mycket bättre. "Jag förklarar för Henry på morgonen, han förtjänar åtminstone att höra det från mig."
Vera bitade insidan av munnen när han gick bort, djupare in på natten och tillbaka till sovsalarna. Rusteln bredvid henne fångade hennes uppmärksamhet och såg över när Simon och Wilhem kom i sikte. De hade varit där hela tiden, dolda i buskarna. Av någon anledning gjorde det Vera arg. "Vad fan gör du?"
"Förlåt." Wilhem bad om ursäkt till henne. "Du borde inte behöva ljuga för honom för mig."
"Ja, det gjorde jag." hon var inte riktigt arg på honom, han fick henne inte att ljuga, hon gjorde det på egen hand. Hon var bara arg i allmänhet, och alla som kom i vägen just nu skulle ha tvingats lida hennes ord. "Jag skyddade dig."
Wilhem släppte henne, han visste att hon skulle komma tillbaka med en ursäkt när hon äntligen svalnade.
Det kändes inte heller med Henry och Vera.
De satt tillsammans och hade inget att prata om, bara i tystnaden. Att vara tillsammans kändes bra, men det var inte rätt. Det ljuset var där, men det var svagt. Kärleken var där, men den var inte lika stark. Vera flyttade blicken mot honom. "Jag är ledsen."
"Jag också." han gick med på det. De var ledsna att de inte kunde få det att fungera mellan bara de två. De älskade varandra som helhet, men deras förhållande var inte bara de två. Det var aldrig, det kunde aldrig bara vara de två. Alexander var deras lim, som hade bevisats vid flera tillfällen. "Jag älskar dig fortfarande, V."
"Jag älskar dig fortfarande också." hon nickade med huvudet. "Jag saknar Alex."
"Jag gör det också." jordgubbblondinen lutade sig över några så att Vera kunde vila huvudet på axeln. "Vad ska vi göra?"
"Vad kan vi göra? Allt vi säger kommer han inte att kunna lita på oss. "Hon påpekade vad hon hade känt. Det som skadade henne mest var att om de räknade ut det, och om de lyckades få det att fungera igen, han hade fortfarande alltid det tvivel i sitt hjärta när de berättade för honom något som kan vara en lögn. "Jag älskar den pojken så mycket."
"Jag vet." Henry rynkade, han missade vad de hade. Det var den bästa delen av hans dag, de tre tillsammans. Han missade att kunna känna dem båda på någon av hans sida, nu var det bara ett halvt hjärta. "Jag gör också."
Som om frågor inte kunde bli värre, hade hon fått en text från sin bror som berättade att deras mor just hade informerat honom om att August skulle bli kronprins om Wilhem inte kunde.