۫ ּ ִ ۫ ˑ ֗ 𓏲˖ 𑁍 ࣪ ִ ۫ ּ ִ ۫ ˑ ֗
࣪𓏲ּ ֶָ ✩◿𝓹𝓭𝓬◸ 🂱 ࣪𓏲ּ ֶָ
CHAPTER TWENTY THREE—
a pre birthday plan.
"Vera?" Alexander asked as the two sat together, awaiting Henry to preform at the rowing competition. "Your birthday is soon."
"Don't remind me." she continued to draw on the poster, turning Henry's name into bubble letters.
"Sorry. But, what do you do for your birthday?" he asked her curiosity, turning completely to her. "You'll go home, I imagine?"
"My mother host a party with a bunch of adults where she tells them i've done a lot of things I haven't actually done and things i'll do in the future that I won't actually do." she turned to offer him a smile. "Axel usually comes with me."
Alexander's face fell. "Will he be there?"
"He will be." she exhaled with a shake of her head. "Sadly, our Mothers are rather close and even if mine gives me her regards on the cheating matter, they'll still be invited due to tradition."
"I'm sorry." he frowned and put an arm around her chair. "What if we try to kidnap you?"
Vera paused on the Y in Henry's name, looking over as a smile went across her face. "Or what if you both just come?"
"That's allowed?" Alexander frowned his eyebrows together.
"I'm allowed one friend of a respectable family, and your father has made quite a name of himself." Vera pointed out. "Wilhem is also allowed a friend, my Father says it's fair. As long as I approve. Meaning, Henry can come too."
"I love that idea, but do you think it's smart?" he frowned and used his free hand to rub her knee. "I don't want The Queen to yell at you for having us there. And i'm afraid acting as if the three of us are just friends is not possible. Like, at all."
"True." Vera had to laugh. Despite not being able to be open with the boys, practically everyone that laid eyes upon them knew they'd been together. It was impossible not to. "I'd love to see the look on her face though."
Alexander looked toward the door where Henry would enter soon after. "Let me talk to Henry, but we wouldn't miss your birthday."
As if he summoned him, the boys came through the door after as their small school cheered for them. Alexander clapped for Henry as he walked out, Vera yelled and held the sign up. The boy grinned at the pair, using both hands to wave at either of them.
"Woo!" Vera cheered as Vincent and another boy from the other team jumped on first. It seemed as though they were in the lead, Simon jumping on next as Vera made sure to give him a little woo as well. Sara cheered a bit louder from behind her. Neil's was next, they were still in the lead even if it was a little close, Henry laid on the floor to hold his feet.
"Woo! Go, Wilhem!" Vera yelled for her brother when it was his turn, yanking on the bar that was suppose to resemble a row. Simon cheered him on with a hand on his back, making Vera smile.
"Yeah, Henry!" Alexander yelled, taking Vera and half their school off guard, when Henry got on.
"Yeah!" Vera laughed at Alexander's usually shy exterior dropped, cheering loudly as their boyfriend rowed and rowed, knocking them a little higher before it was time to switch back fo the beginning.
Vincent fell right off, bringing them back farther.
Green boat won, making everyone frown as Vincent threw a fit. Vera waved at Simon as he passed. She grabbed his arm to stop him. "Hey, don't let Vincent bother you. He's just a drama queen."
"Yeah. Thanks, Vera." he gave her a tiny smile.
Vera headed toward her boys as Alexander gave Henry a bottle of water. "Next time."
"You still did good." Vera smiled as she approached. "If it was a team of ten yous, i'd say you'd win."
"Ten Henry's? Kill me now." Alexander winced in shock, making Vera laugh.
"Let's go eat something." Vera drug the two with him. "Vera, could you-"
"I'll make a call as soon as we get to my dorm." she sighed as he smiled. "I'm starting to feel like some sort of delivery girl."
"It's your fault for telling us you could complain and then get any food sent to you." he shrugged in return, Alexander flashed Vera a grin.
"Vera! Vera! Oh my god!" Henry ran into her dorm where Alexander was trying to help her with the assignment, failing miserably considering she was three seconds away from smacking her head against the wall. "You're never gonna guess what I just saw!"
"You were suppose to be grabbing the food." Alexander eyed his empty hands.
Vera grabbed Alexander's leg. "Brace yourself."
"Felice and Wilhem were literally about to get it in." he ranted. She did not see that one coming, literally wishing she would have braced herself. "Like, full on, on top-"
"Henry." she stopped him, standing up fast.
"Where are you going? You don't even know what we're doing." Alexander helped up her text book.
"I'll be your girlfriend if you do it for me?" she teased and leaned to kiss him on the cheek. "I'll pay you back. Swear!"
She kissed Henry on the face too before hurrying away. The strawberry blonde sighed as he fell back and laid his head on Alexander's leg. "How long do you think it would take us to die if we took a shot every time she ran off out of no where?"
"Two days max." he said in return.
Vera made it to the boys dorms in no time, knocking on Wilhelms door as he called for her to go away. "It's Vera, dipshit. Let me in."
The door opened as he yanked her in. "Jesus, did Henry tell you already?"
"I'm the last person that should judge who you sleep with-" Vera began as she sat on his bed. "-but, Felice? Just this morning you were talking my ear off about ways to try and win Simon back."
"I know!" he paced around the room. "I was trying to see if it felt the same."
Vera gapped. "Rude!"
"What? Rude?" he paused and looked at her.
"Yes. You use Felice like that?" she gapped at him. "Wilhelm, this is the exact type of behavior we constantly talk shit about."
"I was using her, I just-" but he couldn't finish his sentence, groaning loudly and hitting his head. "I hate this!"
Vera sighed, patting the spot next to her. "Sit down, catch a breath."
He did so, leaning over as she cradled him in her arms. Wilhelm appreciated the tight hold Vera offered, rubbed her hand that was on his face. "I know you really miss him. I can understand why you'd do something like this."
"It didn't work either." he mumbled under his breath.
Vera frowned. "I know."
Wilhelm exhaled as his older sister kissed the side of his head. "I got you."
She did, before anyone else. Before absolutely anyone else.
•
kylie speaks
that last line is more important
then you think, babies.
"Vera?" Alexander frågade när de två satt tillsammans och väntade på att Henry skulle förforma sig vid roddtävlingen. "Din födelsedag är snart."
"Påminn mig inte." hon fortsatte att dra på affischen och förvandlade Henrys namn till bubbelbokstäver.
"Förlåt. Men vad gör du för din födelsedag?" han frågade henne nyfikenhet och vände sig helt mot henne. "Du kommer hem, föreställer jag mig?"
"Min mamma är värd för en fest med ett gäng vuxna där hon berättar för dem att jag har gjort en hel del saker jag faktiskt inte har gjort och saker jag kommer att göra i framtiden som jag faktiskt inte kommer att göra gör. "Hon vände sig för att ge honom ett leende. "Axel kommer vanligtvis med mig."
Alexanders ansikte föll. "Kommer han att vara där?"
"Han kommer att bli det." utandade hon med en skakning av huvudet. "Tyvärr är våra mödrar ganska nära och även om mina ger mig sina hälsningar på fuskämnet kommer de fortfarande att bjudas in på grund av tradition."
"Jag är ledsen." han rynkade och satte en arm runt hennes stol. "Tänk om vi försöker kidnappa dig?"
Vera pausade på Y i Henrys namn och såg över när ett leende gick över hennes ansikte. "Eller vad händer om ni båda bara kommer?"
"Det är tillåtet?" Alexander rynkade ögonbrynen ihop.
"Jag får en vän till en respektabel familj, och din far har gjort ett riktigt namn på sig själv." Vera påpekade. "Wilhem är också tillåtet en vän, min far säger att det är rättvist. Så länge jag godkänner det. Mening, Henry kan komma också."
"Jag älskar den idén, men tycker du att den är smart?" han rynkade och använde sin fria hand för att gnida hennes knä. "Jag vill inte att drottningen ska skrika åt dig för att ha oss där. Och jag är rädd att agera som om vi tre bara är vänner inte är möjligt. Som alls."
"Sann." Vera var tvungen att skratta. Trots att de inte kunde vara öppna med pojkarna visste praktiskt taget alla som tittade på dem att de hade varit tillsammans. Det var omöjligt att inte göra det. "Jag skulle dock gärna se utseendet på hennes ansikte."
Alexander såg mot dörren där Henry skulle komma in strax efter. "Låt mig prata med Henry, men vi skulle inte missa din födelsedag."
Som om han kallade honom, kom pojkarna genom dörren efter när deras lilla skola jublade för dem. Alexander klappade för Henry när han gick ut, skrek Vera och höll upp skylten. Pojken grinade vid paret och använde båda händerna för att vinka på någon av dem.
"Woo!" Vera jublade när Vincent och en annan pojke från det andra laget hoppade på först. Det verkade som om de var i ledningen, Simon hoppade på nästa när Vera såg till att ge honom lite woo också. Sara jublade lite högre bakom sig. Neil's var nästa, de var fortfarande i ledningen även om det var lite nära, Henry låg på golvet för att hålla fötterna.
"Woo! Gå, Wilhem!" Vera skrek för sin bror när det var hans tur och gick på baren som skulle anta att likna en rad. Simon hejade honom med en hand på ryggen och fick Vera att le.
"Ja, Henry!" Alexander skrek och tog Vera och halva skolan av vakt när Henry fortsatte.
"Ja!" Vera skrattade åt Alexanders vanligtvis blyga yttre tappade, jublade högt när deras pojkvän rodde och rodde och slog dem lite högre innan det var dags att byta tillbaka till början.
Vincent föll direkt och förde dem tillbaka längre.
Grön båt vann, vilket fick alla att rynka när Vincent kastade passform. Vera vinkade mot Simon när han passerade. Hon tog tag i hans arm för att stoppa honom. "Hej, låt inte Vincent bry dig. Han är bara en dramadrottning."
"Ja. Tack, Vera. "Han gav henne ett litet leende.
Vera gick mot sina pojkar när Alexander gav Henry en flaska vatten. "Nästa gång."
"Du gjorde fortfarande bra." Vera log när hon närmade sig. "Om det var ett lag på tio yous, skulle jag säga att du skulle vinna."
"Tio Henry? Döda mig nu." Alexander vann i chock och fick Vera att skratta.
"Låt oss äta något." Vera drog de två med honom. "Vera, kan du-"
"Jag ringer så snart vi kommer till min sovsal." suckade hon när han log. "Jag börjar känna mig som en sorts leveransflicka."
"Det är ditt fel att berätta för oss att du kan klaga och sedan få mat som skickas till dig." han ryckte i gengäld, Alexander blinkade Vera ett flin.
"Vera! Vera! Herregud!" Henry stötte på sin sovsal där Alexander försökte hjälpa henne med uppdraget, och misslyckades eländigt med tanke på att hon var tre sekunder bort från att slå huvudet mot väggen. "Du kommer aldrig gissa vad jag just såg!"
"Du skulle anta att du tog tag i maten." Alexander tittade på sina tomma händer.
Vera tog tag i Alexanders ben. "Stag dig själv."
"Felice och Wilhem var bokstavligen på väg att få in det." han ranted. Hon såg inte att den kom, bokstavligen önskade att hon skulle ha stött sig själv. "Som, full på, på toppen-"
"Henry." hon stoppade honom och stod upp snabbt.
"Vart ska du? Du vet inte ens vad vi gör." Alexander hjälpte till med sin lärobok.
"Jag ska vara din flickvän om du gör det för mig?" hon retade och lutade sig för att kyssa honom på kinden. "Jag betalar tillbaka dig. Svär!"
Hon kysste Henry också i ansiktet innan hon skyndade sig bort. Jordgubbblondinen suckade när han föll tillbaka och lade huvudet på Alexanders ben. "Hur lång tid tror du att det skulle ta oss att dö om vi tog ett skott varje gång hon sprang ut ur ingenstans?"
"Två dagar max." sa han i gengäld.
Vera tog sig till pojkarnas sovsalar på nolltid och knackade på Wilhelms dörr när han bad henne att gå bort. "Det är Vera, dipshit. Släpp in mig."
Dörren öppnades när han drog in henne. "Jesus, sa Henry dig redan?"
"Jag är den sista personen som borde bedöma vem du sover med-" Vera började när hon satt på hans säng. "- men, Felice? Just i morse pratade du mitt öra om sätt att försöka vinna Simon tillbaka."
"Jag vet!" han gick runt i rummet. "Jag försökte se om det kändes samma sak."
Vera gappade. "Rude!"
"Vad? Oförskämd?" han pausade och tittade på henne.
"Ja. Använder du Felice så?" hon gappade på honom. "Wilhelm, det här är den exakta typen av beteende som vi ständigt pratar skit om."
"Jag använde henne, jag bara-" men han kunde inte avsluta sin mening, stönade högt och slog i huvudet. "Jag hatar det här!"
Vera suckade och klappade platsen bredvid henne. "Sätt dig ner, ta en andetag."
Han gjorde det och lutade sig när hon vaggade honom i armarna. Wilhelm uppskattade det snäva greppet som Vera erbjöd, gnuggade hennes hand som var i hans ansikte. "Jag vet att du verkligen saknar honom. Jag kan förstå varför du skulle göra något liknande."
"Det fungerade inte heller." mumlade han under andan.
Vera rynkade. "Jag vet."
Wilhelm utandade när hans äldre syster kysste sidan av huvudet. "Jag har dig."
Det gjorde hon innan någon annan. Innan absolut någon annan.