Kapitel 21 ~ Ärlighet och Genuinitet
Jag vankar av och an, vilket bara det känns omöjligt i den här snäva kjolen, av nervositet. Jag justerar ständigt mina kläder och hår vilket bara får allt att se ännu värre ut.
Idag är det dagen, dagen då Finns öde kommer bli bestämt... jag vet inte han har inte givit mig några detaljer om följderna av hans brott, men mord är en ganska seriös sak att bli anklagad för.
''Hej, jag heter... Emilia.'' Ordet känns konstigt i min mun, men de vet säkert redan att jag heter det så de skulle nog bara rätta mig om jag sa Ollie. ''Jag heter Emilia, jag är 16 år och har bott på ett sinnesjuk i lite mer än två år.'' Provar jag att presentera mig själv, allt känns fel. ''Skoja bara.'' Skrattar jag tyst för mig själv. ''Jag heter Ollie och är 13 år, jag bor inte på ett sinnessjukhus utan är bara här tillfälligt tills mina föräldrar och min bror Parker kommer hem.'' Det känns rätt men det är fel, sorgligt nog.
Åh, vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Jag är bara en sinnesjuk tonåring, jag kan inte vara en så stor roll, eller hur? Ja, jag är bara en reserv. Detta hänger inte på mig, jag är en sådan liten del av allt ihop att domarn säkert inte ens skulle lyssna.
''Är du redo?'' Hör jag Sofie ropa utanför dörren. Skojar hon? Jag är så långt ifrån redo man kan vara. Men jag gissar att hon antyder om jag är klädd och så.
''Ja, ska vi åka nu?'' Min röst sviker mig och blir helt skakig på slutet, det låter som jag är gråtfärdig vilket jag antar att jag på ett sätt är. Nej, nej! Håll dig samman nu, Ollie!
''Ja, vi måste vara där i tid. Finn måste diskutera några saker till med sin advokat.'' Upplyser Sofie mig innan jag hör ljudet av hennes fotsteg avlägsna sig. Då var det väll dags då. Mitt hjärta slår typ 1000 slag i minuter, mina händer svettas extremt mycket och vi har inte ens kommit dit än.
Jag stiger ut igenom dörren samtidigt som Finn öppnas sin, vi stirrar för en kort sekund på varandra innan vi båda ler stelt och undviker ögonkontakt. Om jag är så här nervös när det inte ens rör mig så borde ju Finn ha det mycket värre, han ser dock knappt berörd ut. Hur kan han inte behandla detta som en big deal, det är en huge deal. Han har klädd i en vit skjorta under en uppknäppt, svart kavaj med ett par lösa, svarta kostymbyxor. Han ser... stilig ut, det måste jag erkänna.
Vi säger inget utan går bara bredvid varandra till Sofie som väntar vid utgången iklädd ett par vita, tajta jeans och en vit kavaj över ett coral blått linne. Hon ser också stilig ut.
''Ollie, du ser mer nervös ut än Finn.'' Skrattar Sofie och när vi ställer oss i hissen. Hur kan de vara så lugna just nu?
''Jag är inte van vid... allt detta drama.'' Försvarar jag mig och vrider nervöst på foten.
''Man vänjer sig inte vid detta.'' Muttrar Finn och lutar sig mot hissväggen.
''Hur kan du då vara så lugn? Detta är en ganska big deal och du kunde inte bry dig mindre eller.'' Är jag för hård? Jag kan inte direkt skälla ut honom för att han inte stressar som jag. Det kanske bara är så han är, eller så vågar han inte visa sina sanna känslor.
''In every life we have some trouble but when you worry you make it double. Don't worry, be happy.'' Sjunger han samtidigt som hissdörren öppnas och han och Sofie går ut före mig.
''Du är inte mänsklig.'' Muttrar jag och följer efter dem till bilen.
''Ollie, min lilla guldfisk, istället för att oroa dig över mitt liv så kan du väll istället försöka komma ihåg vad du åt till frukost imorse.'' Med ett retsamt flin sätter han sig i bilen, Sofie kväver ett skratt vilket tjänar en mordisk blick från mig.
Wow, han lyckas alltid överträffa sig själv igenom att alltid kunna förolämpa mig under alla omständigheter.
''Jag hatar dig.'' Fräser jag när jag sätter mig i baksätet i bilen. Finn ler ett bländande leende mot mig som om det skulle förlåta honom.
''Fortfarande nervös?'' Skrattar han.
''Nej, nu vill jag bara se dig bakom galler.'' Fnyser jag men kan inte låta bli att le när jag säger det.
* * * * * * *
Efter 45 tysta minuter sitter vi fortfarande i bilen. Det känns som om jag ska explodera vilken sekund som helst men när jag sneglar mot Sofies och Finns håll så ser de ut som om det vore en lugn söndags eftermiddag.
"Då är vi snart där." Meddelar Sofie obekymrat. Hon ler uppmuntra mot mig igenom backspegeln, det har hon gjort stup i kvarten men det hjälper inte ett dugg. Jag blir bara mer irriterad att ingen av dem känner någon nervositet, de visar det inte iallafall.
"Vad kommer hända när vi kommer dit?" Frågar jag och drar mina svettiga händer på sätet.
"Finn, du ska prata med din advokat så fort vi kommer dit, så vi kommer alltså inte ses förän vi är i rättsalen. Ollie, du håller dig nära mig bara och kommer inte bort." Herregud, jag är inte 5 år. "Vi har lite fritid innan rättegången börjar." Fortsätter Sofie och kör in på en parkering.
En stor, grå byggnad tornar upp sig framför oss som måste vara tingsrätten. Om jag trodde att jag vore nervös förr så är det inget jämfört med nu. Det känns som om det finns ett vattenfall i min handflata och min puls låter inte längre som ett dunkande utan mer som ett starkt hummande.
Sofie springer före till byggnaden där en kostymklädd man står och väntar, hon snubblar till i stentrappan men finner snabbt balansen igen. De två börjar diskutera framför den stora glasdörren som leder inte till tingsrätten medans jag och Finn långsamt stiger ut bilen. Jag gissar att det där är Finns advokat.
''Nervös än?'' Frågar jag honom utan att slita blicken från byggnaden. Han måste känna lite hjärtklappningar. ''Här kommer ditt öde bestämmas. Hela ditt liv kommer förändras efter idag.'' Påminner jag honom.
''Mitt öde förändras varje dag, det löser sig.'' Viftar han bort det och börjar långsamt att gå, jag går upp bredvid honom. Sofie och advokaten försvinner in i byggnaden.
''Kan du släppa din lilla facad? Varför låter du inte dig själv medge att du är rädd?''
''Jag tänker inte börja lipa framför dommaren om det är det du vill, det är bara inte jag.''
''Jag ber dig inte att va någon du inte är, kom bara ihåg att när man är anklagad för mord så hjälper inte den där ''tuffa killen'' metoden. Den person du försöker sälja är den person som är anklagad för mord, det enda som kan hjälpa dig ur en sådan här situation är ärlighet och genuinitet.'' Jag flåsar andfått och sväljer nervöst. Vi har stannat på stentrappan som leder upp till tingsrätten
Finn öppnar och stänger munnen upprepande gånger som om han sökte ord. Var jag för hård? Jag kanske behandlar honom orättvist.
''Förlåt, jag vill bara... jag vill bara inte att du blir dömd för ett brott du inte begått.'' Mumlar jag och stirrar envist ner på mina obekväma skor.
Jag tittar snabbt upp och märker att han ler mot mig, ett sorgset leende men fortfarande ett leende. En enrom lättnad, jag hoppas dock att han lyssnade och tog till sig.
''Var det något mer?'' Flinar Finn och jag stryker lätt bort en hårslinga som fallit ner över mitt ansikte.
''Nej, gå du till din advokat.''
''Önska mig lycka till.'' Säger han och backar ett steg.
''Lycka till.'' Jag klappar lätt hans axel och ser honom gå upp till dörren.
Jag sätter mig ner på stentrappen, jag behöver lite luft innan allting börjar. Även om jag är nervös så är det iallafall en vacker dag, lite blåsigt men soligt och varmt.
''Vänta det var en sak till.'' Jag reser mig igen och vänder mig mot Finn som kommer gående emot mig i rask takt, vad nu?
Jag ska precis fråga honom vad han vill men blir abrubt avbryten när han trycker sina läppar mot mina. Det känns som om tiden står stilla men går samtidigt så snabbt. Jag hinner knappt registrera vad som händer innan de är borta igen.
''Det var det.'' Flinar han retsamt och går tillbaka och in igenom glasdörren. Jag står andlöst kvar och stirrar chockat efter honom. Hände det där precis?
Jag glider ner till marken och sätter mig ner på stentrappan igen. Och jag som trodde att mitt hjärta slog snabbt innan.