Handväskan trycker jag hastigt in i mitt skåp efter att jag dragit ut jackan. Jag drar min ljusgrå mössa över huvudet och jackans dragkedja drar jag upp i farten medan jag rusar ut genom ytterdörrarna. Väl ute slänger jag en hastig blick bakåt, mot skolans stora klocka ovanför huvudingången och inser att jag endast har tio minuter på mig att springa till stationen. Att gå till busstationen från skolan räcker drygt tjugo minuter. Det hade jag och Amelia konstaterat då vi en gång missat bussen till stan och blev tvungna att ta bussen från stationen.
Jag ökar farten och springer ut på den ny plogade trottoaren bredvid landsvägen, där bilarna susar förbi.
Hjärtat kämpar på högvarv, andningen är ansträngd och låren börjar stumma. Varje steg blir allt tyngre. Mina ögon blir vattniga av det kalla draget och en tår rinner ut från ögonvrån. Jag torkar bort den med utsidan av handen och drar sedan fram telefonen ur bakfickan. Jag inser med fasa att den visar 11:54 och att jag omöjligt kommer hinna med bussen till tolv. Shit. Följande buss går först efter klockan tre.
Jag måste hinna med den här bussen. En plötslig impuls få mig att överväga att stjäla en av cyklarna som prydligt står parkerade i en cykelställning utanför ett café. Snabbt ignorerar jag tanken och börjar springa ännu fortare.
En tanke slår mig plötligt. Jag kan...
Innan jag ens hunnit tänka tanken snubblar jag framåt och landar mjukt på fyra tassar. Jag uppslukas av pälsens värme. För ett ögonblick står jag blickstilla, - chockad över vad som just hände och kan inte röra en muskel. Hur kommer det sig att jag att det gick så lätt denna gång?
Plötligt kommer jag ihåg det Jim hade sagt häromdan:
”Du kan inte visa dig hur som helst i din vargform.”
Jag tittar automatiskt runt mig för att se om någon råkat se mig skifta. Gatan är nästan död; cafét är redan utom synhåll, en enstaka bil kör förbi mig, men annars syns inte en själ till för stunden. Förhoppningsvis såg ingen.
Jag rusar iväg igen längs trottoaren med en rasande fart. Min puls hade hunnit sänkas under den korta stunden jag stannat och den höjs åter. Jag flyger flera meter framåt då mina fram- och bakben turvis skjuter fram kroppsvikten. Min tunga hänger ute ur munnen och jag flämtar som en ansträngd hund. Även om jag nu springer tredubbelt så fort är det inte lika tungt att springa.
Jag spurtar över vägen efter att jag kontrollerat att inga bilar kommit och svänger sedan till vänster. Det är någon kilometer kvar. En man med en stor hund vid sin sida dyker upp några tiotals meter framför mig. Mannen stirrar förvånat på mig då jag passerar, och hunden morrar utmanande. Jag undviker automatiskt ögonkontakt med hunden och håller blicken på horisonten. Hunden skäller aggressivt till bakom mig, och jag kan ur ögonvrån se dess ägare hindra den från att hoppa på mig.
Efter att jag sprungit ytterligare någon minut ser jag skymten av busstationen. Jag ser flera bussar prydligt stå parkerade bredvid varandra några hundra meter fram. Nästan omedvetet skiftar jag tillbaka till människa och fortsätter springa. Just nu bryr jag mig inte om någon råkar se mig. Jag måste hinna med bussen.
Jag inser med lättnad att bussen till stan ännu inte startat och att jag kommer hinna med den. Jag börjar gå och tar flera djupa andetag för att försöka få ner pulsen. Hjärtat dunkar snabbt i bröstet och då inser jag hur svettig jag är. Jag är alldeles varm i kroppen. I pannan rinner svetten ner som en forslande bäck och jag torkar bort det mesta med jackärmen.
I lågstadiet lärde jag mig att hundar svettas genom tungan och tassarna, eftersom de inte har några svettkörtlar alls. Samma gäller tydligen för vargar, men nu då jag skiftade tillbaka bryter svetten fram som en omskakad Coca Cola flaska.
Jag stiger in i bussen och betalar med en sedel jag hittar i jackans sidficka. Bussen är nästan tom på folk. Jag sätter mig på ett säte i mitten av bussen och pustar ut. Efter någon minuts väntan rullar bussen iväg till stan.
* * *
Jag stiger av bussen vid en hållplats som ligger ett kvarter bort från Mike's Tavern och börjar småspringa till krogen. Väl framme ser jag ett gäng som samlats utanför ingången. De har alla mörka kläder på sig och ser ut att var i 18 årsåldern. Jag blir osäker på vad jag ska göra.
Då möter jag en av medlemmarnas plötsliga blick. Det är en man med rufsigt, svart hår och svart skinnjacka. Jag känner genast igen honom. Jim Boyd.
Han nickar snabbt mot mig och jag börjar automatiskt gå mot honom. Gänget runt honom verkar inte alls lägga märke till mig , vilket jag är tacksam för.
”Bry dig inte om dem”, säger Jim avspänt då jag kommit fram till honom.
Personerna runt oss samtalar lugnt med varandra på ett vuxet sätt som får mig att känna mig som en barnunge.
”De är mina Boys,” fortsätter Jim, ”och sen några Rendall tjejer som envisades om att följa med.”
Jag nickar snabbt och lägger inte någon större tid på att fundera över vad han menar med det.
”Amelia”, säger jag allvarligt. ”Du sa att du hittat henne.”
”En av Rendall tjejerna, Florence, menar att hon sett Amelia här på Mike's Tavern igår.”
”Igår?” Jag känner hoppet om att hitta Amelia minska en aning. ”Varför sa du inte det tidigare?”
”Eftersom jag själv fick reda på det först idag. Hur som helst betyder det att Amelia måste vara någonstans i närheten. Och Florence påstår att hon hittat Amelias telefon.”
Jag känner genast hopp flamma upp som en värmande brasa.
”Amelias telefon? Var?”
Jim vrider på huvudet mot gänget bakom honom och ropar:
”Florrie!”
En blond tjej, med kraftigt lockat hår vänder genast på huvudet och möter Jims blick. Hennes kinder är runda, ögonen är svart sminkade och hon har en perfekt, smal näsa.
”Den där telefonen,” säger Jim. ”Var hittade du den?”
”Tjejen lämna' den efter sig på bordet bara”, svarar tjejen, vars namn är Florrie. Hon lämnar sin konversation med sina vänner och går fram till Jim. På nära håll ser Florries blågröna ögon stora ut. Hon kastar en snabb blick på mig innan hon plötsligt spärrar upp ögonen.
”Jasså, du?” säger hon överraskat och spänner blicken i mig.
Först blir jag förvånad, men sedan slår det mig. Det är tjejen som hade tagit mig till Mike's Tavern i förrgår. Den blonda tjejen som... spytt i toaletten.
”Vad hette du nu igen?” säger Florrie en aning ointresserat, som om hon inte bryr sig om svaret.
Jim svarar innan jag ens hinner öppna munnen.
”Larissa.”
”Åh, det låter som ett namn på en porrstjärna...”
Jim ger Florrie en hotande blick som genast får tyst på henne.
”Strunt samma”, säger hon sedan och himlar snabbt med ögonen. ”Jag är Florence.”
”Telefonen”, säger Jim otåligt. ”Har du den med dig?”
”Ja,” svarar Florence innan hon börja gräva efter telefonen i sin jackas framficka. ”Men den... asså den kräver en fyrsiffrig kod och vi har inte lyckats knäcka det ännu.”
Florence visar upp en stor, svart Samsung smart-telefon jag genast känner igen. Amelias telefon. Dess skärm är så stor att hon alltid hade problem att skriva meddelanden med endast en hand.
”Det är hennes telefon”, säger jag och nickar långsamt.
”Kan du hennes kod?” frågar Florrie hoppfullt.
”Jag tror det.”
Florence räcker mig den svarta telefonen och jag knappar genast in Amelias fyrsiffriga kod. Eller den hon alltid brukade ha. Jag inser att koden jag slagit in är felaktig.
”Fan! Hon har ändrat den”, säger jag förargat och försöker igen, men utan resultat. Jag slår in alla hennes gamla koder, men ingen av dem fungerar.
Jag biter mig besviket i läppen. ”Jag kommer inte in.”
”Äsch då”, säger Florrie.
”Men kan jag... får jag behålla telefonen?” frågar jag hoppfullt.
Florrie rycker på axlarna. ”Så långe du inte slarvar bort den, eller typ fäller den i golvet.”
Jag drar på munnen och stoppar telefonen i jackfickan.
”Så vad gör vi nu?” frågar Jim.
”Mm...” mumlar Florrie fundersamt. ”Vi skulle vara tillbaka till nationen typ två-tre tiden... tror jag?” Hon vrider på huvudet och ropar:
”Emma!”
En tjej med fluffigt ljusbrunt hår möter frågande Florries blick. Hon har en smal ansiktsform och mörka ögon med stora ögonlock.
”När kommer Alfan?” frågar Florence.
”Klockan tre”, svarar tjejen som uppenbarligen heter Emma. Hennes röst är ljust och tjejig. Söt på något sätt.
”Aja”, svarar Florrie och vänder sig mot Jim igen. ”Så typ snart ska vi fara tillbaks. Men lilla Lari då, följer du med eller?”
Jag rynkar pannan. Lari? Det hade aldrig någon kallat mig förut. Florrie och Jim väntar båda på mitt svar.
”Öh...” mumlar jag. ”Vart?”
”Nationen”, förklarar Jim. ”Rendall nationen.”
Jag vet att Rendall är en gammal varulvs flock. Men nationen... alltså... va?
”Där vi alla bor”, lägger Jim till då han ser mitt förvirrade anisktsuttryck.
Jag spärrar nästan omedvetet upp ögonen. Kommer jag få veta var Jim bor? Tanken får mig att nästan börja brinna av iver.
”Okej”, svarar jag så nonchalant jag kan. ”Jag kommer.”