Olikheter repellerar ✔

5. Leenden i bibliotek & dolda talanger

Dagen efter berättade Eileen allt för Mateo och resten av Ravenclawarna och likaså dem skrattade alla, speciellt Mateo. Han stirrade in i Eileens ögon längre än vanligt och bakom ögonen syntes lycka och värme. Snabbt tittade Eileen bort då hon hade problem med ögonkontakt. Hon hade inte kunnat se någon i ögat ordentligt sedan Heylié. Igen forsade minnen fram, om deras vackra starka band mellan varandra. Alla skrattattacker, alla tårar. Den sårade tjejen orkade inte socialisera mer så hon ställde sig upp från den blåa, bekväma soffan i deras Common Room och log ett ledset leende.

- Hörre ni, jag ska dra en runda till biblioteket snabbt, sade hon och vände sig om, men just då kände hon en ljuvlig varm hand ta tag om hennes arm.

- Leen, är du okej? Du ser lite nedstämd ut, frågade Mateo. Avril och Precious hade också lagt märke till de och lyssnade omsorgsfullt.

- Jag mår bra hjärtat, bara lite trött, svarade Eileen utan att möta hans vackra ögon. Mateo kollade oroat på henne och kände inte sig så övertygad.

- Det har väl inget med, sa Mateo och tog en paus. Det har väl inget med Heylié att göra? frågade han oroligt. Eileen märkte att hon inte kunde ta sig ut ur denna situation så lätt. Hon gav Mateo en snabb kram, skakade på huvudet och gick snabbt ner för den smala trappgången.

Påväg ner till biblioteket mötte hon hennes bror, Devon Holmes. En mycket duktig och skarpsinnig Ravenclaw som spelade i deras quidditch lag. Han hade i flera månader försökt få tag på rollen som kapten men det har aldrig funkat riktigt då stackaren alltid haft otur vid prövningar.

- Eileen du har väl inte råkat på Mateo? Jag behöver tala med honom om Quidditch, frågade Devon. Likt Eileen hade han brunt, vågigt hår med ett par vackra ljusbruna ögon.

- Han är uppe med de andra, svarade Eileen lågt och fortsatte mot biblioteket.

Väl framme, gick hon fram till bokhyllan om Magical Creatures då det var en av dem mest intressanta delarna bland hyllorna fulla med gamla, nya, tjocka och smala böcker. Hon fick syn på den, Fantastic Beast & Where To Find Them, skriven av Newt Scamander. Boken var röd och kändes ovanligt tung då hon drog ut den ur den stora hyllan. Precis innan hon skulle sätta sig fick hon syn på någon bekant. Man kunde möjligtvist lista ut vem det var med hjälp av hans färg på slipsen. Grön och silvrig, Slytherin. De brukade oftast inte umgås i biblioteket tänkte Eileen. Hon gick fram till killen för att hälsa men märkte att det var Merton Forest när han höjde blicken från sin bok.

- Nämen är det inte Dungbomb killen? Vad gör du ens i biblioteket Forest? frågade Eileen misstänksam.

- Nawe, gulligt att du stalkar mig Holmes, svarade han med ett fånigt leende.

- Har tyvärr inte tid för något annat än böcker Forest, sa Eileen och log smått.

- Nämen gulligt, läser du om unicorns då eller? frågade Merton och gav ifrån sig likså Eileen ett leende.

- Åh tyst, svarade Eileen irriterat.

- Jaha, få mig att hålla tyst då, sa Merton med världens största flin. Man kunde se att han var nöjd med hur denna konversationen hade tagit sig åt. Eileen däremot svarade inte men gick fram för att se vilken bok Merton hade suttit och studerat.

- Så du läser visst poesier? Mysigt ju. Kanske tänkt att skriva en dikt till hon vackra blondinen i ditt hus? Vad var det hon hette nu igen hmmm, just det! Divine Warfor? retades Eileen.

- Vet du vad Eileen, du hade faktiskt passat bra som Slytherin, med tanke på din personlighet. Arrogant och all duvet. Lite självisk, hånades Merton.

- Merton, är det någon som är självisk så är det definitivt du. Förresten så måste jag gå nu, duvet har inte tid för Quidditchnördar, sa Eileen. Merton höjde ögonbrynen och tog fram ett papper under boken. Pappret var fullt med tecknade växter i svartvitt och det var bland det vackraste Eileen någonsin skådat.

- Redan kär? Då ska du bara veta att jag kan bågskytte också, tränar med pappa under loven, sa Merton för att bryta tystnaden. Eileen beundrade fortfarande pappret och insåg att varje växt hade sina detaljer.

- Strunta i Bågskyttet, vem har lärt dig om växter? frågade Eileen nyfiket. Merton sträckte på sina armar och log åter igen.

- Min vackra älskade mamma, Meridana Forest. Hon var faktiskt en Ravenclaw, sade Merton. Åter igen tittade Eileen på pappret och plötsligt hördes det en djup, mörk röst. Båda blev röda i ansiktet då detta var en extrem konstig situation.

- Leen, vad gör du här med Forest? frågade rösten.