Jag vill fortfarande ha dig.

Efter sommaren

Jag kastar hetsigt ihop mina prylar i den slitna gröna väskan. Samtidigt som jag river efter min uniform hör jag hur mamma stressar på nedervåningen. Hon brukar alltid vara stressad när det gäller att passa tider. Mamma har alltid varit bra på det egentligen men efter min syrras död förändrades mamma. Haleys död tog hårt på mamma, jag har aldrig sett henne så förstörd och stressad som då. Det värsta är att Haley dog inte på ett normalt sätt.  Det var mitt fel. Pappa och mamma vågar inte säga nått om vad som skedde den kvällen, men jag vet redan. Lite efter min syrras död hörde jag dem bråka. Dem bråkade om mig. Mamma satt i den gröna sammetsfåtöljen, med röda ögon och rinnandes tårar. Och mumlade om att hon inte ens kunde se mig i ögonen. " varje gång jag tittar in i Kieras ögon, får jag upp bilden av Haleys död ". Sedan torkar hon tårarna och harklar sig " om Kiera bara kunde låta bli att smyga runt med malfoy. Då skulle Haley inte behövt leta efter henne på kvällarna. Det skulle aldrig har hänt" . Jag såg på pappa att han inte visste vad han skulle säga men ändå slängde han ur sig " allt var inte Kieras fel, vi alla vet vems fel det var" . Om det inte var mitt fel vems var det då?

När jag precis har pakat klart ropar mamma från nedervåningen " frukosten är färdig!" . Jag släpar ner väskan för den knarrande trä trappan och ställer den bredvid den stora familjetavlan. Den tavlan betyder mycket för vår familj. På bilden har jag en löjlig grön skjorta med slips och en grön rutig kjol. I mitt lockiga platina blonda hår satt en grön rosett. Pappa har en svart kostym med gröna detaljer, slickat bak det gyllenbrun håret och sedan ett par svarta skor med detaljer i vit. Haley var finast på den bilden. Hon hade en stickad röd tröja med en skjorta, en svart rutig kjol med orange och röda streck och sedan  låga svarta lackade skor. Mamma såg lycklig ut på den bilden. Gladare än nu. Hon hade sitt blonda lockiga hår uppsatt i en hög tofs, en svart, lång, v-ringad klännings i sammet. Svarta smala klackar, och det gröna kristallen halsbandet.

Pappa sitter med benen tvärsöver varandra och håller en mugglar tidning. Jag häleri stressigt ett glas juice och brer en macka med smör och ost. "Står ingenting om flygande bilar i år iallafall" säger han och slurpar kaffet. Sedan fortsätter han " var det inte Mr Potter och Mr Weasley som virrade runt i den bilen?" . Jag ler mot pappa " dem är faktiskt mina vänner" jag tar en tugga av mackan och fortsätter " dessutom tycker jag det var en smart ide eftersom de missade tåget". Pappa kollar på mig och skrattar till " jaha du tänker så" sen börjar han läsa tidningen igen.

Klockan börjar närma sig 09:00 och vi sitter i bilen påväg till tågstationen. Regnet öser ner på bilrutan och himlen är grå. På radion spelas en välbekant låt, det är som att alla minnen kommer tillbaka nästan som en käftsmäll. När vi satt på kullen och kollade på stjärnorna, hans blanka ögon och mjuka hår. Hans händer runt min midja, som drar mig närmare han. Den darrande rösten som viskar "jag älskar dig" medans jag ligger i hans famn. Att allt bara försvann. Inte ens ett brev.

Jag tog en vagn och la försiktigt på ugglan och väskorna. Tåget går om 10 minuter, så jag börjar gå mot perrongen. Där stod Hermione med sina väskor och väntar på mig. "Keira! Äntligen jag har stått här i 10 minuter nu!" Säger hon irriterat och ger mig en kram fast jag ser att hon är glad att se mig. Jag skrattade lätt och sa" förlåt, jag försov mig" . Vi kollar på varandra och tar sats sedan springer vi in genom väggen in på perrong 9 3/4. Där står Harry och ron, vi springer fram till dem och ger båda en mjuk kram. " Keira! Jag visste inte att du skulle komma i år" vräkte Ron ur säg utan att tänka sig för " jo jag menar det är bättre än att sitta hemma deprimerad" sa jag lite skämtsamt. " förlåt jag menar inte så vi tycker såklart det är kul att du kom hit" la han sedan till nervöst.
" hejdå vi ses sen på stationen igen" säger Hermione med ett leende på läpparna. Det var dags att ta plats på tåget. Alla mina vänner är gryffindor, men jag hamnade i slytherin. Hela min familj har alla gått på Hogwarts och varit slytherin så det var inte riktigt en överraskning. Men jag har inga riktiga vänner i slytherin.

Jag sätter mig vid de tomma platserna, för mig själv. Plötsligt får jag syn på en svart siluett i dörröppningen. Jag hör hans röst, mumla om hur onödigt det är att gå på Hogwarts i år, och att han bara går för sina föräldrars skull. Vi får genast ögonkontakt och jag ser hur han blir stressad och röd. Han borde skämmas. När min syster nyss dött och han lämnar mig. Jag reser mig upp, går rakt emot han. " Vet du vad, det var onödigt att komma hit i år" jag kollar han rakt i ögonen och fortsätter " ingen skulle sakna dig ändå" . Han flinar och kollar ner. Säg något då, du kan väl iallafall säga nåt. " jag vet att du skulle sakna mig hjärtat" Draco tar sin tumme och drar längs min läpp. Jag slår bort hans händer från mitt ansikte " du borde skämmas, ta bort dina vidriga händer från mig". Jag vänder mig om och går tillbaka till min plats. Jag känner ilskan inom mig. Det är som att jag brinner inombords. Allt som har med han att göra ska bort.

Draco och hans vänner sätter sig på sätena framför mig och han sätter sig på ett riktat mot mig. Jag ser att han försöker få ögonkontakt med mig. Han vill egentligen bara säga förlåt jag vet det, men han vågar inte. Jag sätter i ett par hörlurar med högmusik. Plötsligt får jag en lapp, "jag vet att du är sur" . Jag knölar ihop lappen och kastar den på golvet. Han skriver en till lapp. " Det var inte meningen att göra dig ledsen, jag sa att det inte skulle funka" den här lappen kastar jag inte jag tar fram min stav "igne conburetis incensum" lappen fattar eld och blir snabbt aska. Det var en formel min syster lärde mig, hon skulle nog vara glad om hon såg vad den fick användning till. Haley gillade aldrig Draco.

Han fortsätter med sina blickar. Kan han inte ta en social kod någon gång. Draco leker med fingrarna genom de obligatoriska skolböckerna. Han bläddrar sedan upp en tom sida ur boken. Ivrigt börjar han rita och skriva. Jag försöker snoka vad de egentligen är han håller på med, samtidigt jag måste verka obrydd. Plötsligt slår han upp blicken mot mig. Vi får ögonkontakt. Precis som han vill. Draco får allt han vill. Jag har aldrig fått något jag vill.  Efter allt. Ingen syster. Inte ens, han.

Hans vänner reser sig upp och går mot de andra i arbetslaget. Draco sitter kvar. Blicken är kvar på mig. Hans ögon gräver in i mig. Det känns som jag inte kan flytta blicken. Draco flyttar blicken till pappret efter ett tag. Han puttar över lappen "öppna den" sa han med den en mer bekant ton. Jag har inte hört hans vänliga,goda, kärleksfulla och omtänksamma röst, på ett tag. Gåshuden reser sig upptill ärmarna.
Jag tar lappen långsamt och öppnar den utan att röra en min. "jag har försökt, allt i min makt" stod det men ifyllda bokstäver. Försökt. Han har försökt. Med vadå? Att förstöra mitt liv? Jag vill bara lämna allt som har med han och göra. Sticka från verkligheten, långt bort. Sticka från mina föräldrar som hatar mig. De har ändå förlorat det ända värdefulla för dem. Tack vare mig.

Jag flyttade blicken upp till hans gröna blanka ögon. "Allt är förstört, du har förstört allt" jag tog ett djupt andetag med klumpen i halsen. "Hon skulle varit kvar, här vid min sida, vid alla familjemiddag, haft kvar sitt rum, fått ett långt liv, tagit examen på Hogwarts, vårat ända riktiga hem." En tår rinner på min kind ner mot kappan. "Om bara du inte fanns"
Han blir ställd. Draco tittar bara på mig med sorgsna ögon och besviken blick. Jag kan se på han att de inte var svaret han hoppades. Inget kan ställa det här till rätta. Inget kommer någonsin bli bra igen. "Du gav det aldrig en chans" han tittade på mig och gjorde ett försök att hålla hand. Hur kan jag inte gett de en ärlig chans. Är inte min döda syster tillräckligt för att visa att jag ville ha dig och offrar allt för dig. "Draco, om du inte kan få tillbaka henne finns det Ingenting mer vi har att prata om" skarpt och bestämt betonade jag det.  Jag satte i hörlurarna igen och vände blicken mot fönstret. Draco tog båda händerna på borden och tryckte sig upp hastigt med en duns. Han gick iväg, vidare till sina vänner utan att kolla tillbaka. Han var lika obrydd som vanligt. Jag visste det. Han kommer aldrig förändras. Draco är alltid Draco.