Jag vill fortfarande ha dig.

Allt är ett misstag

Tåget stannar in. Hogwarts är precis lika mäktigt som jag kommer ihåg att de var. De stora husen med små ljus i varje fönster. Jag har saknat känslan. Känslan av att känna sig hemma. Känslan av att vara omringad av folk som bryr sig om än. Jag tar min packning. Ställer mig upp utan att ge en blick till någon. Jag behöver inte bry mig om honom. Bara sluta bry dig. Du kan få bättre. Jag försöker iallafall intala mig själv det.
När jag tar steget ur tåget känner jag en kall vind pust svepa förbi. Den stora fullmånen lös upp kvällen. Jag letar med blicken ivrigt efter Hermione. Vart är hon? Lockigt ljusbrunt hår med blonda slingor, leende som smittar, en röst som är unik. Skulle kunna vara vart som helst i världen men att höra hennes röst får mig genast känna trygghet.
"Kiera! Kom hit vi ska åka vagnarna till Hogwarts" den rösten, var exakt de jag ville höra just då. Mina läppar reser sig och mina smilgropar syns. Jag blir lycklig av henne. Med snabba steg går jag emot henne medans vinden blåser bort mitt långa hår.
Vi sitter i vagnarna 4 i varje. Jag sitter bredvid Ron, Harry och Hermione sitter bredvid varandra. "Är det sant att Snape nästan blev avskedad av Dumbledore?" Vräker Ron ur sig med exalterad röst. Han kollar på oss alla och tar en till godis ur påsen. " jag hörde det också, Snape ska ha haft kontakt med Voldemort misstänkte dem" sa Harry med tänkande röst. Han tittade på mig och ställde sedan en följd fråga," du har inte möjligtvis hört något från erat arbetslags vagn? jag menar Snape är företrädare för Slytherin". Jag bet mig i läppen fundersamt " nej de pratar knappast om han, jag vet lika mycket som er". Harry nickade. Klart jag visste vad Slytherin hade för koppling med Snape förutom företrädare. Tror inte att Gryffindor hjälper Hagrid att gömma bevis som kan användas emot honom. Jag vill berätta allt för de egentligen, de är mina bästa vänner, min familj. Men jag kan inte. Jag kan inte göra så mot Draco. Jag hatar han men ändå säger mitt hjärta emot att ge tillbaka.

Jag ska göra det någongång. Jag ska berätta. Jag ska bli en bra vän. Jag ska aldrig ljuga för dem igen. Jag ska prioritera de som alltid funnits där för mig. Jag ska ge minst lika mycket kärlek tillbaka. Nån gång. Men det går inte just nu. Inte nu.

Vagnen stannar in vid rättplats. Där jag hör hemma. Vi kliver av och tar våra packningar. "Harry! " skrek en stor man med skägg och långt hår. Hagrid stod och vinka. Vi sprang emot han. Han är den ända läraren jag haft som jag genuint gillar. I alla lägen hjälper han oss och vill oss bara väl. Även om de kan Elsa till att han får tillsägelser av Dumbledore.
Vi följer sedan efter Hagrid som ska visa alla elever till sina rum. "Kom här! Var försiktig med trapporna de förflyttar sig lite hur de vill om ni glömt det." Han skrattar lättat och ger oss ett leende. Först delas Ravenclaws rum ut, sedan Hufflepuff. Nu skulle även Gryffindors rum delas ut. Det betyder att mina ända vänner behöver gå igen ifrån mig. Men det är okej jag är van.
"Vi ses imorgon vid frukosten, godnatt Kiera" De alla ger mig en varm kram. Jag känner mig uppskattad. För den jag är. Jag behöver inte låtsas vara någon att vara stolt över. Jag kan bara vara mig själv.
Deras kappor svänger åt  olika håll, jag ser mindre och mindre av dem och plötsligt är dörren helt stängd.
Fortsätt bara framåt. Snart är det morgon. Allt är över snart.
Jag känner en hand på min axel. Handen stor och  bekant. Jag tittar bak. Där står han. Svartkostym med gröna detaljer, blont hår, grön/ gråa ögon och de svarta skorna. Han ler charmigt med en glimt i ögat "Du verkar bara ha mig nu". Hans vänner var längre fram med Snape. Jag vet inte om han menade det som en förolämpning eller en komplimang. Ska han bara låtsas som ingenting? Som att jag inte nyss stått på tåget och nästan skrikit på honom? Som att jag inte gråtit framför honom precis? De är som vanligt. Hans ego tar alltid över. Jag ökade takten. Han gjorde samma. Draco skämdes aldrig för något. De berättade han för mig, innan allt hände. Han gick ståtligt med huvet högt och axlarna bakåt samtidigt som han följde mig.
Jag vill bara bort. Han har knappt gjort mig något bra. De kan iallafall inte väga upp de dåliga han har orsakat. Vad tänkte jag?

Plötsligt slutar stegen. Han stannade. Jag vill kolla bak. Men de går inte. Då tror han att jag bryr mig. De gör jag inte. Kommer aldrig göra det, igen.
"Skynda på, läggdags vid 23 senast. Om jag ser någon smyga runt under nätterna kan de leda till relegering"  Snape öppnar den stora sten dörren. De bullrar i hela Slytherins avdelning. Alla står med sina vänner, pratar, skrattar och är exalterade. Jag står själv, dagdrömmer och längtar tills dagen är över. "jag hoppas du förstår att informationen du får är användbar, Ms Grimbor" Snape suckar och stirrar ut mig. Jag blir röd och får svårt att få fram ord. "Jag, jag lyssnar" jag försökte säga det försiktigt och artigt, förra årets största misstag var att säga emot Snape. Han var bitter mot mig hela året efter det, jag sa ju ba att vi skulle sluta?
"Snygg räddning"  Draco knuffar till hans vän, flinar och kollar på mig. Nu skrattar dem åt mig. "Jag försöker iallafall rädda, nämner inga namn" vräker jag ur mig. Jag sa det med bestämd och stolt röst. De var helt tyst. Alla kollade på mig. De vet vad som hände egentligen. Ingen vågar säga något efter det. Där fick han. Dracos leende försvinner snabbt. Han får plötsligt bråttom att få sitt rum. Han går snabbt med bestämda steg in i Slytherins samlingsrum.
När vi fått våra rum säger han inget. Äntligen. Jag hoppas jag blev av med honom. Föralltid