19 December.

4 2 0
                                    

Arvid's POV

När Rin och Alex gick så kollade jag och Luthia direkt på Markus. Han har varit konstig hela dagen igår och idag. Han kom inte ens tillbaka med Rin och Alexandra igår. Utan han kom tillbaka helt själv och var helt förbannad.

"Okej, vad är det med dig?" Frågade jag och kollade på honom med ett höjt ögonbryn.

"Det är inget" muttrade han och kollade ner i marken.

Luthia kollade på honom och höll sin haka med tumme och pekfingret. Hon är lika fundersam som jag över detta. Och han fortsätter sitta där i skräddarställning, som om allt är okej. Han har varit Alexandra's bästa vän i evigheter. Jag känner han tillräckligt bra för att veta att det är något.

"Du såg Alexandra kyssa Rin, därför är du arg och helt förkrossad. Dina känslor för henne är inte besvarade, då du vet att hon gillar honom och vill vara med honom" sa Luthia efter en stund tystnad, som om det var helt självklart.

Det gjorde att han kollade upp och stirrade sönder henne. Hans haka var nere i marken och hans ögon är stora som tefat. Även jag såg ut så och stirrade sönder henne.

"Hur i hela friden kunde du veta det? Du får väl inte använda magi på mig, eller va? Hur visste du?" Frågade Markus förbryllat.

"Jag vet att du älskar henne, det behöver jag inte magi för att veta. Jag ser i dina ögon att du älskar henne, mer än något annat i hela världen. Det finns då bara ett sätt som skulle kunna få dig att bli så förkrossad, och det är om hon skulle säga att hon gillar någon annan. Med tanke på att Rin också gillar henne och har gjort det länge, så finns det ingen tvekan på att han kysste henne och hon besvarade"

Vi var helt i chock. Vi båda kollade på varandra, sen på henne och sen tillbaka till varandra. Jag vet inte vad jag ska vara chockad över mest, att Rin vågade kyssa mig lillasyster, eller att Luthia kunde säga allt det här så säkert.

"Du har använt magi på mig" sa Markus chockat.

Det gjorde att hon skrattade till och skakade på huvudet.

"Nej, det har jag inte. Jag är bara bra på att läsa av folk" sa hon och log.

Nu har jag bestämt mig, jag ska vara arg för att Rin ens kunde kyssa henne. Och att hon kysste tillbaka, hon kommer inte få det lätt när vi kommer hem. Det kan jag sätta mitt ord på att hon inte kommer.

Rin's POV

"Jo det är så att, att jag vet en sak som du kanske inte kommer gilla" sa jag och kollade nervöst ner.

"Okej, vadå?" Frågade hon och kollade på mig.

Jag försökte tänka ut något bra sätt att säga det på. Tyvärr finns det inte något bra sätt. Oavsett hur jag säger det, så kommer det sluta med något dåligt.

"Du vet att ni kom hit för att hjälpa oss hitta ägget?" Började jag och fick henne att höja på ena ögonbrynet.

"Ja?"

Det är svårt att fortsätta. Men jag tog ett djupt andetag och kollade in i hennes frågande ögon. Om det här går dåligt, anklagar jag Luthia som tvinga mig till detta.

"Hon valde er inte av en slump, utan på grund av din mamma. Luthia hade hoppats på att få med dig, Albin och er mamma, inte Markus" sa jag och kollade på henne för en reaktion.

Hon kollade bara konstigt på mig, som om jag sa det på ett annat språk. Hon rynkade sina ögonbryn och sin näsa lite. Då och då kollade hon bort, varför vet jag inte men hon kollade lika snabbt tillbaka på mig. Hon sa inget, så jag funderade på hur jag skulle fortsätta. Men jag gav upp rätt snabbt.

"Ni är födda här, jag och Luthia har känt er i flera år tills något hände. För 14 år sedan tog er mamma er till närmsta portal, för att få bort er härifrån. Jag vet inte varför, men hon hade väldigt bråttom. Vissa säger: att hon gömde ägget innan ni stack, andra säger: att på grund av henne är drakdrottningen sjuk, för att hennes väktare inte fanns med henne"

Nu hade jag väldigt svårt att kolla på henne, nu när hon verkligen stirrar sönder mig. Hon la sin ena hand på huvudet, drog sina fingrar genom håret och började andas lite snabbare.

"Men det är inte det enda..." började jag nervöst och skrattade så också.

"Vad finns det mer?" Frågade hon lite smått irriterat och la armarna i kors.

Nu kommer det, antingen så kommer hon bli förargad, eller så kommer hon springa iväg. Eller Gud vet vad hon kommer göra. Jag vet bara att hon inte kommer ta det bra alls.

"Eftersom ni är födda här, så finns även eran pappa här, som inte följde mer er..." började jag och fick henne att dra efter andan.

Hon tog ett steg tillbaka och kollade på mig men oroliga ögon. Antingen så vet hon vem jag menar, eller så är hon bara chockad, jag vet inte. Men jag vet att jag blir mer och mer rädd för att berätta det för henne.

"Och.... och vem är min pappa?" Frågade hon och svalde rätt högg ljut.

"Din....din pappa är...... Aldor" mumlade jag tyst, men tydligen inte för tyst.

Hon backade ännu fler steg ifrån mig och skakade på huvudet.

"Nej, nej, han kan inte vara min pappa" sa hon panikslaget.

Jag kunde inte säga något, utan bara nickade svagt. Hon har träffat honom en gång, och den gången var inte bra. Jag förstår om hon inte kan tänka sig det, eller vill tro att det är sant. Inte ens jag hade velat att det vore sant.

"NEJ! Det kan inte vara så" sa hon och började springa därifrån.

"Alexandra!" Skrek jag och sprang efter.

Tyvärr så snöade det rätt mycket, så det var svårt att se henne. Det resulterade i att hon sprang iväg, och att hennes spår försvann. Jag skrek efter henne, men hon hörde mig inte eller ropade tillbaka. Istället försökte jag hitta tillbaka, för att säga det till dom andra. Vi måste leta efter henne snabbt. Vi är alldeles för nära Aldor's områden, och vem vet vad han kommer göra mot henne om han hittar henne.

Alexandra's POV

Jag springer allt jag kan, fast att jag inte kan se vart jag springer. Jag vill bara kunna vara själv och samla mina tankar. Aldor kan inte vara min pappa, det kan han bara inte. I och för sig så kom jag på vart jag har sett han förut. Han är riktigt lik Arvid. Arvid ser ut som Aldor, med mammas blå ögon. Medan jag ser ut som mamma med Aldor's gröna ögon.

Jag trodde att jag ville veta mer om min pappa. Men nu, nu önska jag att jag aldrig hade velat träffa honom, heller mindre veta om honom. Han är inte den pappan jag hade önskat mig. Mamma tog rätt beslut med att fly härifrån.

Allt gick så fort nu. För bara en sekund sedan sprang jag, men nu låg jag i den tjocka täcket av snö. Jag var livrädd när jag hörde snön knastra och komma närmare mig. Ännu räddare blev jag när någon tog tag i min arm och drog upp mig.

"Släpp mig!" Skrek jag panikslaget och försökte få bort personens hand från min arm.

Det var två personer. En som höll mig och en som stod bredvid den personen.

"Ser man på vem man hitta då?" Rösten lät mörk och skrovlig, vilket gjorde mig räddare.

Snön faller så mycket att jag inte kan se ansiktena. Deras huvor hjälper inte så mycket till hjälp heller tyvärr.

"Det här kan bli roligt och se vad bossen säger"

Det var det sista jag hörde innan allt blev svart. Kan jag vara död? Nej, då skulle jag väl inte kunna tänka mer. Eller kan jag det? Det tror jag inte.

Drakägget ~Julkalender 2020~Where stories live. Discover now