Drakägget ~Julkalender 2020~

5 December.

Jag hade fått sova i samma rum som Luthia. Men jag hade väldigt svårt att somna. Mitt i natten var jag tvungen att tassade ner till undervåningen. Min mun var helt snustorr. Jag behövde ta något att dricka. Har aldrig varit såhär törstig förut. Känns som om jag inte har druckit något på flera år.

När jag kom ner, satt Rin där vid elden. Hans ryggtavla visades rätt tydligt genom den tunna tunikan han hade. Man kan säga att jag kanske rodnade lite, bara kanske. Liksom jag var ju inte direkt beredd på att se han här, i en tunn tunika, eller vad dom nu kallas. Och även bruna yllebyxor. Jag har ju trotts allt bara sett honom i rustning.

Han höll på att tälja på en pinne och såg inte ut att ha märkt mig. Eller, det var iallafall vad jag trodde:

"Vad gör du vaken?" Fråga han skarpt utan att kolla bak på mig.

Det gjorde att jag stelnade till lite lätt i min rörelse.

"Jag behövde ta något att dricka" sa jag försiktigt och gick fram till vattenhinken.

Luthia är tydligt en trollkvinnan och har förvandlat vattnet så det är rent. Så jag tog en skopa och drack lite. Efter det vände jag mig om och fick nästan en hjärtattack. Man kan säga att han stod precis bakom mig, alltså PRECIS bakom mig. Ännu en gång hade han den där kalla hårda blicken, som skrämde mig lite.

Jag kände mig liten som en mus när han kollar på mig sådär. Allt jag vill nu är att sjunka genom marken och aldrig mer komma tillbaka. Han är ännu läskigare när hans ögon är svarta av skuggan som är över hans ansikte. Det gjorde verkligen att mitt blod frös till is.

"När vi kommer fram till eld alverna, sköter jag det, du ska inte säga ett enda ord eller ens göra något, uppfattat?" Sa han sammanbitet.

"Okej..." pep jag och fick honom att ta ett steg tillbaka.

Utan att säga något mer, vände han sig om och gick tillbaka till att sitta och tälja på sin pinne. Jag däremot tassade upp till rummet igen. Jag vet inte vad det är med honom, men han skrämmer mig verkligen. Han var trevligt och det i början. Men nu, nu är det som om han är någon helt annan.

"Hur är det?" Hörde jag någon säga framför mig som fick mig att vakna till.

Framför mig stod Luthia. Hon kollade på mig med en genomskådande blick. Det var som om jag var en helt öppen bok. En bok som hon läser igenom på bara några få sekunder.

"Det är bra" ljög jag men anade att min lögn syntes rakt igenom.

Hon kollade på mig och höjde på ena ögonbrynet. Hennes armar la hon i kors och hennes blick var skrämmande. Hon läser verkligen av mig.

"Sanning tack"

Det fick mig såklart att sucka djupt. Jag satte mig i sängen och hon satte sig bredvid mig. Lite skakigt började jag berätta hur mycket Rin skrämde mig. Jag berättade hur han var när jag vaknade upp och han fick mig att lugna ner mig när jag såg Nárik. Jag berättade vad som hände nu och hur mycket han skrämmer mig. Jag kan verkligen inte förstå själv hur han kan skrämma mig så mycket.

"Ja du, han är en gåta allt. Men vad jag vet som har känt honom ett rätt bra tag, är att han gömmer undan sina känslor bakom allvarlighet och aggression" sa hon och la sin hand på min axel.

Vad menar hon med det?

"Han menar inte att skrämma dig, han har bara alltid varit sån. Ju starkare känslor han har, desto mer allvarlig, arg och skrämmande blir han" fortsatte hon som om det var helt uppenbart.

Jag satt där som ett frågetecken och försökte förstå vad hon menade. Vad är det för känslor han har, om han nu är så allvarlig och läskig?