Djupt i badkaret

1

Om jag kunde stänga ute de hade jag gjort det. Jag skulle trycka in Mute på någon dammig fjärrkontroll någonstans och helst helt glömma bort att det någonsin funnits en tid då ljudet var på. Ja, det vore rätt så perfekt. Det skulle i alla fall göra en hel del väldigt mycket lättare. Men tyvärr glömde gud lägga in den funktionen i sin stora skapelse. För att vara helt ärlig så var gud ganska slarvig när han skapade allt. Han glömde, eller bara hoppade över, så sjukt mycket saker, och i slutändan blev allt mer likt ett slöseri med tid. Fast, vem vet? Detta kanske var planen redan från början. Att lämna ute alla roliga aspekter av livet och sen sakta men säkert se på när vi växer i ett konstant lidande och sakta men säkert lär oss hata varandra. Ifall så var fallet kanske gud snarare förtjänar lite cred. Sadistiskt val, men ändå ganska fett om man tänker efter.

Den affisch fyllda dörren smälls upp och in struttar Amber. Ambers ovälkomna intågande får de skrikande idioterna på nedervåningen att bli så mycket högljuddare. En kort och snabb blick är allt jag får innan hon stänger dörren bakom sig för att direkt kunna falla baklänges på den stökiga 160 sängen. De höga tonerna från ännu en annan deprimerad missbrukare tar tillbaka kontrollen över rummet samtidigt som de aggressiva rösterna går tillbaka till att vara inget mer än ett distans mummel.

Lite damm på cd skivan gör sig uppmärksammat när stereon skippar två textrader och går direkt in i refrängen. Damm måste det såklart inte vara, det kan lika väl vara den 11 år gamla stereon som börjar ge vika för sin ålder. Den är nog egentligen alldeles för gammal för att fortfarande fungera, särskilt så okej som den faktiskt gör. Så på något sätt är det nog ändå ett mirakel att det är just det den gör.

Genom den spruckna spegeln hittar jag Amber i sängen, fortfarande på rygg med de taniga armarna utsträckta över det toviga rufset fastklistrat över pannan hon kallar hår. En tanke undrar om jag också såg sådär ut i hennes ålder. Om även mitt hår liknade en igelkotts ovårdade boning, eller om även mina armar var sådär taniga som hennes.

Någon minut, om ens det, passerar innan trettonåringen rullar över på mage för att möta min blick genom spegeln. Med huvudet lutat något åt sidan låter hon tungan fukta de tunna läpparna som redan blivit lätt rosa från den stigande värmen i rummet.

"Vart ska du?"

Min blick lämnar hennes i spegelns reflektion.

"Gå ut Amber"

Ambers nyfikenhet svackar hastigt till besvikelse. I ännu ett tappert försök till kommunikation låter hon underläppen puta ut från resterande del av munnen samt söker aggressivt med blicken efter min igen i hopp om att jag av någon anledning ska välja att vända mitt fokus tillbaka till henne.

"Får jag följa med?"'

Jag ignorerar efterfrågan till en början och fokuserar istället på att måla resten av mina mörkbruna ögonfransar svarta, som en avslutning på hela "hej jag är en deprimerad tonåring som gillar svart alldeles för mycket" looken. Istället för orden av en väldigt desperat lillasyster, fylls mina öron istället av nästa låt på skivan. Musik jag så väl känner igen men ändå aldrig riktigt orkat lägga energi på att lära mig.

Ute är solen sedan länge borta. Gömd bakom någon kulle, tryggt insvept i ett täcke av moln utan minsta bekymmer i världen. Av någon anledning verkar inte månen bry sig om sina skyldigheter idag heller, för hon syns inte till bland sina lysande vänner på det mörklagda himlavalvet. Folk vill påstå att solen är överlägsen över månen. Att hon bugar för hans ljus och kommer fram endast i hans önskan. Jag har dock en helt annan teori.

"Hazel?"

Frustrerad som hon nu börjar bli väljer Amber att sätta sig rakryggad vid sängens fotända, fortfarande med blicken fast på mig. De randiga pyjamasbyxorna dras upp för hennes vader och avslöjar de rosa prickiga strumporna som gömmer sig där under. Pauls allt för stora AC/DC t-shirt glider ner för den fräkniga axeln när hon försöker lägga lite av det trassliga håret bakom örat, och jag väljer att till slut möta hennes bedjande blick.