Hemligheten

Kap. 2 - Rökning förbjuden

Det börjar äntligen bli ljust ute och dimman försvinner sakta från kyrkogården. Jag lägger mig ner på bänken och tänder en cigg och funderar på vad som egentligen händer efter man dör. Blir man bara nergrävd och uppäten av maskar eller lever ens ande kvar och finns här någonstans i världen? Mitt bland mina tankar blev jag skrämd av att jag hörde fotsteg. Vem är ute såhär tidigt på kyrkogården? Förutom jag då. Mina tankar börjar snurra i huvudet på att det kanske är Alexander som letar efter mig. Jag börjar kolla runt och försöker se personen som jag hörde. Men det var inte Alexander som gick, det var någon annan. Mitt hjärta slår fortfarande snabbt av rädslan så jag lutar mig tillbaka på den kalla bänken och tänder en cigg. Vad skulle jag gjort ifall det var Alexander som var ute efter mig, skulle jag sprungit iväg eller skulle jag suttit kvar och mött honom?

Personen som jag trodde var Alexander går hitåt.
"Hejsan" sa han och satte sig bredvid mig på bänken.
Nu såg jag vem det är, det är killen som jag träffade här igår som sa till mig att ser är förbjudet röka här.
"Är du här igen för att säga till mig att rökning är förbjudet här?" Sa jag och log.
"Haha, ja det är jag faktiskt." Sa han och kollade mig i ögonen.
"Det är inte förbjudet att röka här." Svarade jag nöjt.
"Jo, det finns en skylt här bredvid bänken som säger det." Sa han och pekade på skylten. När han såg att skylten var täckt av svart sprayfärg och man inte såg ett ord av vad där egentligen står så vände han sig mot mig igen. Han log med hela ansiktet och kollade mig i ögonen.
"Jag måste säga att du är en smart tjej, haha."
"Ja, så nu har du ingen anledning att prata med mig längre så nu kan du lämna mig ifred." Sa jag och fortsatte röka. Han såg ganska förvånad över vad jag precis sa till honom. Jag måste erkänna att jag ångrar lite att jag sa det, jag tycker faktiskt om att prata med honom konstigt nog. Det blev väldigt tyst, ingen av oss sa någonting på några minuter men ändå gick ingen av oss där ifrån.
"Jag menar bara att jag inte är en social person." Sa jag och tände en ny cigarett.
"Det är inte jag heller egentligen, men jag känner bara att jag dras till dig, jag vill prata med dig." Sa han och hans leende kom tillbaka.
Jag kunde inte hjälpa det, men jag log. För första gången på väldigt länge log jag på riktigt. Jag kunde inte förstå varför jag log ändå, en sån typisk replik killar gör i filmer för att få tjejer på fall fast alla vet att killar aldrig menar det.
"Tack." Svarade jag fast jag inte trodde på det ett dugg.
"Varför säger du tack?" Frågade han och började skratta.
"För att du är så snäll mot mig." Svarade jag.
Han log mot mig och tog ett djupt andetag. För mig var detta ett perfekt ögonblick, kylan, de tända ljusen i den stora minneslyktan och sitta är med en person som jag faktiskt tycker om att prata med.
Efter några minuter ställde han sig upp.
"Får jag fråga vad du gör här? Jag ser dig här nästan varje dag."
"Alla har väll sina orsaker till allt de gör." Svarade jag i hopp om att han inte skulle fråga mer. Han sa ingenting utan fortsatte kolla mig rakt i ögonen. I samma ögonblick insåg jag att han inte kommer ge upp. Jag suckade, jag var verkligen tvungen att säga något.
"Min mamma gick bort när jag var 14 år, och hon var mer som min bästa vän än mamma."
"Oj, jag är verkligen ledsen!" Sa han. Jag såg på honom att han inte menade det.
"Varför säger du något som du inte menar?" Frågade jag och kollade honom i de bruna fina ögonen.
"Tror du att jag ljuger?" Sa han förvånat, stoppade ner händerna i fickan och kunde inte stå stilla.
"Jag vet att du ljuger för du ryckte på mungiporna och kollade ner åt vänster vilket tyder på att du ljuger. När jag frågade dig varför du ljög så stoppa du händerna i fickan och kan inte stå still vilket betyder att du är nervös för att jag kom på dig." Sa jag och log.
"Du är smartare än vad jag trodde." Sa han.
"Jag vet, och det förvånar oftast människor." Sa jag och kunde verkligen inte sluta le. För en stund glömde jag bort alla problem och människor och ingen av oss kunde sluta prata. Tiden bara flög iväg och jag kände en sorts glädje som jag inte har känt sedan mamma levde. Samma dag åt vi på en fin resturang tillsammans, vilket jag aldrig gör vanligtvis. Vid 11 tiden på kvällen bestämde vi att det började bli sent och vi bestämde att vi skulle ses imorgon klockan 12.00 på kyrkogården och sedan gick vi på olika håll.

När jag kom hem hann jag inte ens ta av mig ryggsäcken innan jag kände att något var fel. Från hallen kollade jag in i köket och såg att kaffebryggaren stod på, vilket betyder att Alexander är här. Jag gick direkt in i vardagsrummet med arga steg och var precis påväg att skälla ut honom. Men när jag kom in i vardagsrummet såg jag honom. Där satt han i min soffa med kaffekoppen i handen och kollade på tv. Jag stod nu i vardagsrummet och blängde argt på honom. Han stängde av teven men den svarta fjärrkontrollen, han sa inget, ställde sig upp och gick sakta mot mig. Min ilska gick över till rädsla på en sekund och jag backade sakta ut mot hallen samtidigt som jag kollade på honom. I byrån i hallen har jag gömt en kniv så jag kunde vara beredd på att försvara mig ifall något händer, så jag försökte gå mot byrån.
"Var middagen på restaurangen god?" Frågade han arg och fortsatte gå sakta mot mig. Det slog mig snabbt att han måste ha sett mig på restaurangen med kyrkogårdskillen. Kniven i byrån kommer inte att hjälpa i detta laget, han är riktigt arg nu och då kan inget stoppa honom. Jag vänder mig om fort utan att tänka mig för och springer snabbt in på toaletten och låser dörren om mig.
"Jag kommer få tag på dig! Du kan inte bara låsa in dig där!" Skriker han samtidigt som han försöker slå upp dörren. Vad fan ska jag göra nu? Han kommer slå in dörren när som helst, så jag tar tag i hyllan jag har på toaletten och sätter den framför dörren så han får det svårare att komma in. Vad ska jag nu göra? Fan, paniken blir allt större och hyllan framför dörren står nu och vinglar av hans slag på dörren. Jag öppnar toalettfönstret och ser brandstegen utanför. Hoppar jag ut här så kan jag klättra ner, men jag måste ha en plan. Jag måste ha ett sätt så jag kommer bort från denna staden.
Min ryggsäck! Jag hann inte ta av den när jag kom hem och jag har mobilen där i. Jag tar upp mobilen och utan att tänka mig för ringen jag kyrkogårdskillen.
"Hallå."
"Hej det är Nelly. Jag är ledsen att jag stör men kan du hämta upp mig utanför min lägenhet väldigt snabbt?" Jag pratar så snabbt så att jag inte ens hinner tänka på vad jag säger innan orden kommer ut.
"Javisst, men varför? Har det hänt något? Vad är det jag hör i bakgrunden?" Jag hinner inte svara på hans frågor och det tar bara upp mer tid.
"Bra, tack! Vi ses utanför om någon minut." Sa jag snabbt och la på. Alexander står fortfarande utanför och slår på dörren och skriker. Bokhyllan vinglar mycket mer nu än vad den gjorde innan. Jag stoppade snabbt ner mobilen i ryggsäcken igen och klättrade ut genom fönstret.