Hemligheten

Kap. 1 - Ett oväntat besök

Allt är så tyst, det ända jag hör är vinden som viskar bland träden tillsammans med dimman som smyger sig runt. Jag sitter ensam på den kalla bänken och funderar på hur länge jag har suttit här, kanske två timmar? Jag har ingen aning. Jag öppnar min ryggsäck och tar upp mina cigaretter. Tiden bara for iväg och till sist insåg jag att jag bara har en cigarett kvar, så jag tänder den och sedan måste jag åka hem till min lägenhet.
Plötsligt står det en välbyggd kille framför mig i t-shirt, slinta jeans och kängor och kollar på mig. Jag tar ur ena hörluren ur örat och kollar frågande upp på honom.
"Ifall du inte visste det så är det förbjudet att röka här."
"Du vet att det är kallt ute men ändå har du en t-shirt på dig." Sa jag kaxigt tillbaka. Jag fortsatte att kolla honom i ögonen samtidigt som jag tog min ryggsäck och gick där ifrån. Att man inte ska få vara ifred någonstans, varför måste människor öppna deras dumma munnar? Jag känner att han fortfarande kollar på mig och jag blir mer irriterad, men jag ignorerar det och går till busshållplatsen. Varför bryr han sig ens om att jag sitter där och röker? Det är ju inte så att han äger kyrkogården, han kunde bara ignorerat mig och gjort det som han skulle göra där.

Det känns som evigheter innan bussen kommer, med händerna i fickan står jag och skakar av kylan. Det är verkligen kallt för att bara vara september. 10 minuter senare kom bussen och jag hoppade på och satte mig längst bak, jag hatar hur folk alltid stirrar på mig vart jag än är. Efter ungefär en halvtimme står jag utanför min port och försöker hitta nycklarna i min väska. När jag kom in i min lägenhet pustade jag ut, äntligen ensam och behöver inte bry mig om något! För mig känns det som att komma till himlen när jag går in genom min stora gröna dörr. Jag slängde ryggsäcken på golvet, tog av mig mina ytterkläder och gick in i köket för att se om det finns något ätbart. När jag öppnar skåpluckan så hör jag en röst bakom mig. Ingen okänd röst utan en mycket välkänd röst tyvärr, som säger hej. Jag stänger luckan igen, himlar med ögonen och vänder mig om.
"Hej Alexander." Säger jag. Där sitter han oinbjuden vid mitt lilla köksbord och log mot mig.
"Jag tror att du får gå och handla lite, du har inget kaffe hemma." Sa han och viftade med kaffekoppen som han hade tagit ur mitt skåp.
"Jag dricker inte kaffe, det vet du om." Sa jag surt och trött på det alltid finns någonting som han klagar över.
"Nej just det, du har ju fortfarande inte växt upp trots att du är 25 år." Hans irriterande röst passar bra tillsammans med hans irriterande leende som alltid sitter klistrat på hans ansikte.
"Vad gör du här Alexander? Du är inte välkommen hit och det vet du om."
"Jag vill komma hem." Svarade han
Jag öppnade skafferiet och tog ut mina cigaretter och tände en.
"Åk hem då, det gör absolut inte mig något. Tvärt om, jag skulle bli jätteglad om du åkte nu." Sa jag till honom i hopp om att han skulle lämna min lägenhet samma minut.
"Jag vill komma hem till dig igen, jag vill att det ska vara vi två igen. Precis som förr, allting var så bra då."
Där satt han vid mitt köksbord i sin fina dyra kostym och ljög så det stänkte om honom.
"Ingenting var bra när vi var tillsammans, jag ville inte ens vara tillsammans med dig Alexander. Det var min pappa som tvingade mig, det vet du." Sa jag upprört.
Hans leende slocknade och det såg ut som om han blev sårad av det jag sa och ångrade mig lite.
"Okej, jag tyckte om dig i början, det är sant. Men sedan blev du som du är nu." Sa jag ärligt och lite lugnare.
"Är jag inte tillräckligt bra för dig?" Frågade han samtidigt som han ställde sig upp.
"Ärligt talat Alexander så är du inte tillräckligt bra för någon. Du var otrogen mot mig, ljög och slog mig. Det förtjänar ingen människa. Tror du att du kan komma hem till mig och be mig att komma tillbaka till dig?"
Han ställde sig framför mig och kollade mig rakt i ögonen precis som han brukar göra innan han slår mig. Jag tar handen på diskbänken bakom ryggen och försöker ta något som jag kan försvara mig med.
"Jag kommer att få min vilja igenom, det får jag alltid. Jag ska ha dig tillbaka så om jag ska behöva kämpa för dig." Han tog ett steg tillbaka och gick mot ytterdörren. Jag hörde honom trycka ner handtaget långsamt.
"Detta är verkligen inte sista gången du ser mig bitch."