Föll för dig (del 2)

Del 1

Hejsan alla! Detta kommer vara del 2 av Föll för dig, läs gärna den första om ni inte redan gjort det. Denna kommer nu vara 1 vecka efter vad som hände i den förra. Ha det så bra. Hoppas ni mår bra:) x

***

Louis POV

Det har nu gått en vecka efter att Harry kommit ut inför hela skolan. Det gick bra faktiskt. Jag gick till polisen efter skolan den dagen. Jag pratade med dom och förklarade vad som hänt då dagen med Zayn och Niall. Dom sa att Niall kommer att få byta skola och få ha typ en vakt med sig vart han än går för att de ska till att han inte gör något dumt. Det krossade mitt hjärta, Niall var ju min bästa vän! Stackars honom. Zayn mådde inte så bra dock.
Han hade allvarliga skador i något ben vid halsen och ryggen. Han hade fortfarande inte kommit till skolan.

Harry och jag betedde oss som vi ville. Vi struntade i blickarna vi fick när vi gick igenom korridorerna hand i hand. Vi brydde oss inte ett skit om va de tyckte. Oscar, Adam o de andra brydde sig inte om oss längre, de hade deras egna liv o orkade inte lägga sig i. Liam och James hade blivit väldigt bra vänner. Jag pratade med James o han sa att de har något  "på gång" vad det nu ska betyda.

Harry och jag låg just nu på min säng. Han med sin telefon och jag låg snett över honom med min telefon. Allt var så perfekt, förutom det med Niall då såklart. Jag visste inte ens hur det var med honom för han fick inte ha sin telefon på 2 månader. Jag saknade honom så mycket, även om det bara gått en vecka var jag alltid van vid att ha honom med mig. Så typiskt, allt är mitt fel.

Jag suckade tungt och la ner telefonen. "Vad e det boo?" Sa Harry oroligt och la ner sin telefon. Jag svarade inte utan fortsatte stirra rakt upp i taket.
"Lou?" Fortsatte han och satte sig upp. Jag låg kvar i hans knä men mötte inte hans ögon. "Snälla berätta för mig Lou, jag vill veta om du mår dåligt för nått" sa han tyst och suckade. Tårarna trängde sig bakom ögonlocken, att Harry brydde sig så mycket fick mig nästan att smälta inombords. "Louis?" Sa han tyst och jag var nästan säker på att han nästan började gråta. "Snälla" sa han tyst och brast ut i gråt.
Han reste sig och satte sig på golvet med knäna mot bröstet och ögonen tryckta mot händerna. Jag suckade för mig själv och reste mig. Jag satte mig framför honom och la en hand på hans axel. "Hazza....snälla gråt inte.." sa jag och han tystnade lite. Han lyfte sakta huvudet, hans ögon vart inte lika glada som innan men fortfarande helt galet vackra.

"Vad är det?" Upprepade han. "Asså....jag saknar Niall, och det är tack vare mig att han bytt skola och får en fucking vakt me sig var han än går" sa jag argt och släppte ögonkontakten och kollade ner i golvet. "Lou....titta på mig" sa han tyst och jag tittade tillbaka. "Inget är ditt fel, okej? Jag vill inte att du ska tänka så för det är inte ditt fel, och ja jag förstår att du saknar Niall, jag skulle inte heller vilja förlora min bästa vän" sa han tyst, mina ögon sved av de salta tårar som runnit ner för mina kinder och ner på marken. Det kvittade faktiskt vad Harry sa, jag visste ändå att allt var mitt fel. Jag svarade inte. Men efter en stunds tystnad kände jag ett par armar slingra sig runt min rygg. "Gråt inte, snälla, jag älskar dig så så så så mycket Louis" viskade han och jag begravde mitt ansikte i hans axel. "Jag älskar dig med, jätte jätte mycket" viskade jag tillbaka.

Vi satt en stund innan han lutade sig tillbaka. Han gav mitt ett litet leende och la sin hand på min kind.
"Gråt inte älskling, snälla" sa han tyst och torkade bort mina tårar. Att han kallade mig för älskling fick mig nästan att svimma. Jag log bara utan att svara.
"Louis! Harry! Middag!" Ropade mamma ner ifrån. "Vi kommer!" Ropade jag tillbaka och reste mig sakta. Jag tog tag i Harrys hand och vi gick tillsammans ner för trappan.

Han satte sig ner vid köksbordet och jag satte mig i hans knä. "Hänt något? Ni båda verkar ledsna" sa mamma och satte sig ner mitt emot oss. Jag kände att Harry la sina armar tight runt min midja och suckade lite. "Jag bara...saknar Niall" var allt jag sa och la min hand på Harrys.
"Jag förstår det men det kommer gå bra vännen, allt kommer att ordna sig och se det från den ljusa sidan du har ju Harry och mig" sa hon log mot oss. "Jag vet, och det är jag väldigt tacksam över" sa jag och vände mig om till Harrys ansikte och gav honom en snabb kyss på kinden. "Awww asså ni två" hörde jag mammas röst och jag vände mig tillbaka. Jag log för mig själv och mamma la upp mat till mig och Harry.

"Så vad vill ni göra imorgon?" Frågade mamma när hon satt sig ner och också börjat äta. "Mamma, det är skola imorn?" Sa jag förvirrat. "Juste ja, hade glömt det" sa hon och efter det var allting tyst.
När vi ätit upp tackade vi för maten och gick tillbaka till mitt rum. Jag la mig på sängen och bara efter några sekunder kastade sig någon över mig. "Aj Harry" skrattade jag och tog bort hans lockar från mitt ansikte. "Förlåt boo, de var inte meningen" sa han och kramade om mig. "De e lugnt" sa jag och lindade mina armar runt honom. Jag fick en aning tungt att andas för, ja som sagt, Harry låg över mig.
Jag kunde knappt andas så rätt som de var så vände jag på det så Harry hamnade under mig. Han kollade förvånat på mig men jag bara skrattade åt honom. "Älskar dig" sa han tyst och tryckte mina läppar mot hans.

Jag kunde inte undvika att höra de små stön som lämnade Harrys mun. Jag skrattade lite och drog ifrån och kramade om honom hårt. "Älskar dig mer" viskade jag och drog sakta min hand genom hans bruna lockar. "Louis, du betyder så mycket för mig, lämna aldrig mig" viskade han och jag lyfte mitt huvud för att möta hans ögon. "Harry...jag skulle aldrig lämna dig" svarade jag och stirrade mot hans läppar. Han började skratta åt mig. Jag log stort mot honom och började också skratta. "Aw Louis, du e för söt" sa han och rufsade mitt hår. "E jag ju inte" sa jag tyst och la mina händer i hans hår. "Såklart du är, ingen är lika söt som min Louis" log han. Jag rodnade lite av det han sagt, det var ju inte sant nånstans. "Se! Du är till och med söt när du rodnar" sa han och skrattade. "Det är jag inte alls" sa jag och masserade mina händer i hans hår. "Är du ju visst" sa han men direkt försvann hans leende då jag märkte att något blött nuddat min hand.

Jag lyfte min hand och såg allt blod på den och jag reste mig direkt. "H-Harry, v-vad har hänt" sa jag oroligt. Varför blödde han?!
"D-det kan jag inte säga" sa han tyst och la en hand i håret. Jag struntade i det han sa och sprang till badrummet för att hämta en handduk.
"Berätta för mig, nu" sa jag allvarligt och satte mig på sängen och räckte honom handduken. "Okej, Jag kan inte ljuga för dig....det var några killar i skolan som slog mig" sa han tyst och mitt hjärta praktiskt taget gick i tusen bitar.
"V-va?! Varför sa du inget? N-när?! Jag var ju med dig nästan hela dagen, o de kan inte ja gjort de på lektionerna eftersom lärarna skulle märka?!" Sa jag förvånat. "Jag lovar, jag ska slå ihjäl dom där jävla idioterna" sa jag argt och mötte Harrys ledsna blick.
"Det var under matte lektionen...läraren gick för att hämta något och de var då de gick fram till mig och utan att jag ens han titta upp kände jag något som slog till mitt huvud, sen var allting svart, och efter det vaknade jag, på samma ställe fast ingen var kvar längre så jag gick bara där ifrån och mötte dig och sa inget om det eftersom jag visste att du skulle bli ledsen och arg, förlåt för jag ljög" förklarade han och la handduken mot sitt huvud.
"Det är lugnt, men du skulle ha berättat Harry, du kan berätta allt för mig älskling" sa jag och la min hand på hans ben. "J-Jah vet...jag bara....var rädd att.....du skulle typ slå ihjäl dom eller nått och jag vill inte att samma sak händer med dig som hände med Niall" sa han och började gråta igen

"Åh Harry, tänk inte så" sa jag och kramade om honom. Han svarade inte utan kramade bara tillbaka. Stackars. Ingen slår min Harry. Jag ska mörda dom...

// hejsan svejsan, detta är första kapitlet på del två av Föll för dig. Läs första också om min inte redan gjort det! Hoppas mi kommer gilla denna också, förlåt för det tog tid att lägga upp detta kapitlet. Men aja ha de så bra! Tacohej leverpastej, xx