26.

340 16 3
                                    

○ELSA○

Jag tittar på pappa som inte verkar ha uppfattat vad jag sagt. Han skrattar till och sakar på huvudet.

"Nej, det var kul men vem är det? Egentligen?" Jag sväljer hårt och känner tårarna bränna bakom mina ögonlock. Jag får inte ur mig ett enda ord utan tittar bara på pappa vars leende har börjat försvinna.

"Pappa förlåt, jag vet inte...jag visste inte." Han reser sig upp och tittar på mig med en besviken blick. Jag vet inte om jag ska säga något eller bara vara tyst. Mamma tittar på mig och tar ett djupt andetag. "Kan ni bara lyssna på mig?" Mamma reser sig även hon upp och börjar gå efter pappa som jag springer efter. Jag lyckas få honom att stanna ute på parkeringen. "Låt mig förklara!" Säger jag med tårar som börjat leta sig ner för mina kinder.

"Det finns inget att säga."

"Jo! Det gör det visst. Jag hade ingen aning om att han jobbade hos dig, jag svär. Jag fick reda på det efteråt. Snälla jag lovar jag visste inte och jag hade inte ens börjat träffa honom om jag från början visste."

"Vi får prata om detta imorgon."

"Jag älskar honom." Jag tittar på pappa som bara vänder sig om och går mot bilen. Mamma krama om mig och torkar bort mina tårar.

"Lilla lilla Elsa, hur kunde detta ske?"

"Jag hade inte börjat träffa honom om jag visst att han jobbade för pappa, du tror väl mig?" Hon tittar på mig innan hon nickar och kysser min panna.

"Det är väl klart att jag gör och pappa kommer förstå men han behöver lite tid. Sover du hemma ikväll?" Jag suckar och tittar mot pappa innan jag rycker på axlarna.

"Jag tror nog inte det är en så bra ide."

"Snälla hjärtat?" Jag skakar på huvudet och tittar på mamma som även hon ser besviken ut.

"Är du arg?" Hon ler innan hon kysser min panna och stryker sin hand över min kind.

"Vi ses imorgon."

-

Jag tittar på Max och försöker att hålla tillbaka tårarna.

"Vad sa han?" Jag skakar på huvudet och lutar mig mot bilen.

"Vad tror du? Han blev fucking överlycklig!" Han kramar om mig och kysser min kind.

"Det kommer att ordna sig."

"Hur då? Som att detta inte är nog jag...fan jag orkar inte."

"Ja, men skit i allt detta. Fokusera på dig själv och..." Han lägger sin hand på min mage och kysser mig. "Jag tar hand om resten. Imorgon åker jag till kontoret och pratar med din pappa när jag hämtar mina saker. Det löser sig." En tår letar sig ner för min kind innan jag lutar min panna mot hans bröst.

"Jag kan inte lägga det på dig, det är mina föräldrar och de är arga på mig."

"Jag bryr mig inte. Du är den enda jag någonsin älskat såhär och jag kommer att göra allt för dig."

Jag vet inte hur han kan var så snäll... För mig är det som att kliva in i en annan värld. Han bara ger upp det han kämpat för så länge för min skulle. Varför? Jag vet inte och jag kan inte tänka på det för mycket för då blir jag galen. Jag känner mig så hemma hos honom och med honom blir jag verkligen hel. Jag vet bara inte hur jävla värt det är när allt annat faller isär för att jag blir hel med honom.


-Kommentera för uppdatering-

det sög jag vet . förlåt

HjärtslagDär berättelser lever. Upptäck nu