5.

557 21 4
                                    

○MAX○

Jag går in på mitt kontor och börjar direkt med att läsa de mail som jag fått under helgen...vem det nu än är som sitter och mailar en lördagkväll 03.27. Någon som uppenbarligen har betydligt mindre av vad som kalls liv, än vad jag själv har. Klockan är 08.06 och jag blir därför förvånad när jag hör att min mobil ringer. Jag tittar på skärmen och ser min lillebrors namn. En suck lämnar mina läppar innan jag tar upp mobilen och svarar fast att jag egentligen inte vill.

"Hej, Felix."

"Vad gör du?"

"Jag är på jobbet och jag har ett möte om ungefär 15 minuter som jag måste förbereda mig till. Kan jag ringa sen?"

"Du ringer ju aldrig sen..." Säger han och blir tyst, för en sekund tror jag att han lagt på men hör honom sedan sucka.

"Jag har mycket att göra bara."

"Varför kommer du inte hem?"

"För att jag har mitt eget hem, du får gärna komma och va hos mig några veckor om du vill det, men jag kan liksom inte åka hem nu."

"Det är inte ens långt! Du kan väl komma någon helg?" Jag sväljer hårt och känner skulden välla över mig. Han saknar mig och jag saknar honom. Men jag åker inte hem till mamma och pappa, punkt jävla slut. Tyvärr går det ut över Felix men jag kan inte åka hem. Jag kan inte.

"Nej...nej inte som det ser ut just nu." Säger jag med en dämpad röst och vilar min hand över mina läppar för en stort stund.

"Har jag gjort något?" Aj. Det gör ont att höra honom ledsen och nedstämd...det är liksom inte Felix. Felix är glad och den som alltid annars får mig att skratta när det känns som att jag aldrig mer kommer att le.

"Du har inte gjort någonting. Okej? Jag är inte arg på dig och jag kommer aldrig vara arg på dig. Du är allt jag har, du är min lillebror...jag älskar dig. Det är bara att...just nu vill jag inte träffa mamma och pappa och de vill nog inte träffa mig heller."

"Jag måste lägga på. Hejdå."

"Nej! Felix st-..." Jag slänger min mobil över skrivbordet. "Stäng inte av!" Mumlar jag för mig själv innan min kontorsdörr öppnas.

"Mr Diaz, trean om tio minuter." Säger Ylva, sekreteraren, innan hon stänger dörren igen.

"Fan!" Ryter jag och känner hur det kryper i hela min kropp. Jag kan inte bli ovän med Felix. Hans värld rasar då och inte minst min. Jag måste ta hand om honom jag vet om det men han vill inte flytta. I New Jersey, hemma, hos mamma och pappa, har han hur mycket utrymme som helt bara för sig själv, pool, tennisbana, basketplan. Han trivs där...men kanske inte med mamma och pappa. Han har alltid fått var vuxen, aldrig fått känna sig liten och även fast att han är 20 år så vill jag ge honom det som han inte fick. Han ska få känna sig liten när han är hos mig. Men han backar bara mer och mer från mig, inte minst slutar prata om saker med mig. Han vägrar att öppna sig för mig och jag vet att han inte haft det lätt hemma men ingen vet vad det var som exakt hände. Mer än att mamma och pappa prioriterade bort honom helt från att han var 10 år. Det som jagar mig är att det är mitt fel att han är så bråkig och kaotisk som han är idag. Jag kunde stoppat det men jag valde min egen väg...så som jag alltid gjort.

-

"Max?" Jag blinkar till och märker att jag helt försvunnit bort i mina egna tankar när Marion lägger ett papper framför mig.

"Förlåt...ja, jag tycker att allt låter bra såhär långt och jag skulle vilja ha ett avslut i nästa vecka på förhandlingen." Säger jag och pressar fram ett leende.

HjärtslagDär berättelser lever. Upptäck nu