Mer än vad du ser

54

Linus och jag gick ut i köket där han började packa en väska med massa saker som jag inte ger så mycket enegri på, mina tankar ligger helt på Linus.
Hans rörelser, hans uttryck, hans hår, hans kläder, hans röst, allt!

Jag funderar också på vad det är han ska göra, det ser lite ut som att han packar för en picknick.
Då och då springer han upp på hans rum men kommer tillbaka knappt 3 sekunder senare, jag har aldrig sett någon springa så fort.
Inte konstigt, Linus sa att halvänglar kan springa riktigt snabbt.
Jag ser hur han tar fram osten ur kylskåpet och bestämmer mig då för att gå ut ur rummt, dels för att jag inte vill se honom förstöra en sådan fin skapelse som mat, iallafall inte mackor, och för att hämta hans present iallafall.
Jag struntar om han redan vet om den eller inte, jag vill ändå ge den till honom.

Jag går in i mitt rum och stänger dörren, tänker igenom allt dem berättat en gång till och suckar för mig själv.
Jag vet inte ens om jag skulle vilja åka tillbaka till mamma och pappa längre.
Att vara här med Linus är en helt ny sak för mig, det gör mig så glad, han gör mig så glad.
Han får mig trygg, han får mig lugn, han får mig glad, han ger mig rysningar, och den där kyssen. Vad tyckte han om den?
Han kanske tyckte att jag var värsta freaket som bara gjorde så helt utan anledning.
Varför gjorde jag det ens?
Bara för att han gillar killar betyder det inte att han gillar mig, han har ju berättat om en kille som han gilla.
Tänk om han fortfarande gillar honom och så går jag här och kysser honom!

Jag får lite dåligt samvete för att jag egentligen inte vill åka hem.
Undrar hur oroliga dem borde vara, om jag bara drog sådär och kom aldrig tillbaka.
Skulle dem polisanmäla? Har Linus föräldrar pratat med dem?

Jag suckar djupt en gång innan jag går fram till skrivbordet som är precis brevid dörren till höger.
Jag öppnar ett av fackena och plockar upp det redan inslagna paketet.
Linus mamma hjälpte mig slå in det så fort vi kom hem, Linus var med sin pappa och gjorde något som jag inte har någon aning om.
Nu när jag tänker efter så var det väl ingen idé att ens slå in det, Linus vet väl redan om det.

"Kommer du eller!" ropar Linus från köket och ett leende sprids över mina läppar över att höra hans röst.
"Jaja, jag är påväg!" ropar jag tillbaka, innan jag lägger ner precenten i en liten väska som jag sedan hänger över axeln och går ut till köket och Linus.
Han står där och lägger i några muggar i ryggsäcken som han ställt på bordet och jag är väldigt förvånad över att den inte är överfull!
Liksom, så mycket som han lagt i den.

Han ger mig en snabb blick och ger mig ett litet leende innan han drar igen dragkedjan på ryggsäcken och bär upp den från bordet.
"Då går vi" yttrar han glatt och jag ger honom en fundersam blick.
Vart ska vi gå? Vi får ju inte lämna huset!

"Nej, men det vet inte dem. Hämta dina skor så möts vi uppe på mitt rum" yttrar han och börjar gå mot trappan.
Fundersamt hämtar jag mina skor och går upp mot övervåningen, genom korridoren och in på hans rum där jag hittar Linus som kronglar med ett par skor.
Han har tagit på sig en hoodie åvanpå tröjan han hade innan och hängt ryggsäcken på ryggen.
Mössan har han kvar och han ser riktigt bra ut i det där.

Han blickar upp på mig med ett litet skratt och ett leende.
"Tack" yttrar han innan han fortsätter med skorna och jag ger mig själv en mental örfil.
Det är så lätt att glömma bort, och sedan så hör han allt och den bli bara pinsamt för mig.
Åhhhhh..

Linus reser dig upp och tar tag i min hand.
Tänk inte på den, tänk inte på den. Tänker jag i ett försökt att trycka undan den varma känslan som sprids inom mig.

"Vill du gå dit eller ska vi ta det snabba sättet?" frågar han och möter glatt min funderande blick.
"Snabba vägen?" frågar jag, menar han en genväg eller?
"Teleportering" förklarar han och jag spärrar upp ögonen, kan han teleportera?!
Han skrattar lite, nickar lite blygt och biter sig i läppen.

Jag fortsätter att kolla stort på honom, fatta att kunna teleportera! Då hade man ju sluppit att sitta i en bil i flera timmar!

"Nå?" yttrar han och frågan han nyss ställde kommmer tillbaka.
Jag rycker lite på axlarna, hade varit häftigt att teleportera men jag vet inte riktigt.

"Ok, kom" yttrar han och drar iväg med handen fortfarande i min.
Han rör sig ut ur hans rum och ner till hallen igen.
Han går bort mot det där rummet vi var i förut, det där rummet som är fullt med massa träningsprylar.
Dit går vi in!
Linus drar mig vidare fram till någon matta med något skumt mönster på som hänger på väggen.
Han drar vant bort tyget och in i det mörka rummet rasar det ner några små stenar.
Det är ett stort fucking hål i väggen!!?!?!?!?!

Linus klättrar ut genom hålet och får låv att släppa min hand pågrund av det.
Men direkt när han är igenom räcker han handen mot mig för att hjälpa mig ut.

När vi båda sedan står utanför huset håller Linus kvar sin hand i min när han börjar gå.
Vi går och går och det slår mig nu, vart är hans föräldrar egentligen?
Jag har inte sett dem sedan imorse!
Jag ska precis fråga men hinner inte mer än att öppna munnen då Linus hinner före.
"Dem är ute och fixar en ny spårsändare" yttrar han och jag nickar lite.
Lite obehagligt ändå.
Att någon annans föräldrar ska ha en spårsändare på en.
Jag känner ju dem knappt!

"Så, när kommer dem tillbaka?" frågar jag och Linus rycker lite på axlarna.
"Imorgon antagligen" yttrar han obrytt, men jag kan ändå inte sluta oroa mig ifall dem skulle komma tillbaka så är varken jag eller Linus där.
"Det är lugnt, oavsett vad så blir dem borta länge" fortsätter han och jag väljer att faktiskt tro honom den här gången.

🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹

Ok, jag har en fråga!

Vill ni att jag ska försöka få fram fler kapitel i den här boken även fast dem blir dåliga och sent upplagda?

Eller ska jag fokusera på att få fram så många kapitel som möjligt i min nya bok så att jag kan börja lägga upp den också?

Vad ska jag göra??! 😫

Btw, göm inte att rösta och komentera vad ni tycker👍❤️

Ha det bra!