Mer än vad du ser

16

Onda Linus😝
15:14

"Kan du ringa?"

Elias
15:15

"Varför?🤔🤨"

Onda Linus 😝
15:15

"Vill höra hur din röst låter!😊"

Elias
15:15

"Why not?"

"Facetime?"

Onda Linus😝
15:16

"Why not?"

Lite tveksamt klickar jag mig in på Facetime och letar upp Linus innan jag tar ett djupt andetag och trycker på ring.

Signaler går och jag börjar undra om han ångrat sig, men efter 5 signaler svarar han och en pojke med röd hoodie och grå mössa dyker upp på skärmen. Han ser söt ut i mössa, det lockiga, ljusbruna håret har några lockar som trängt sig fram och hänger över pannan.
Hans ljusgröna ögon tindrar lite och jag antar att han har ett fönster framför sig då jag kan se solen speglas i dem.
Ögonen är tydliga och kindbenen sitter perfekt där under.
Käkbenen är skarpa och jag vet inte om man ska kalla honom gullig eller snygg, han är båda och jag kan inte slita blicken från han.
Blicken vandrar till hans gulliga näsa som sitter perfekt där mitt i ansiktet. Läpparna är underbara och har ett litet leende som pryder dem.
Blicken stannar på hans läppar ett tag innan den åker upp till hans ögon igen och jag är nära på att drunkna i dem.
Den alldeles perfekta nyansen av grön som passar perfekt till resten av honom, och mönstrena i irisen är som att kolla på vågor, riktigt riktigt vackra vågor.
Ögonbrynen är perfekta, inte för stora och inte för små. Passar perfekt till resten av han.
Sättet han rynkar lite på näsen och biter sig lite generat i läppen är bara för sött.

"Har du stirrat klart nu?"

Hans röst är precis som resten av han, perfekt. Jag hade kunnat lyssna på den i timmar utan att tröttna.
Men det är ändå hans röst som lyckas få mig tillbaka till verkligheten igen.

"V-va!?"

Dum, dum, dum. Hur kan det där vara allt jag får ur mig??!!
Dock får det honom att le det finaste leendet i universum, jag hade gjort allt för att få se det.
Små smilgropar tittar fram från vardera sida och det får även mig att omedvetet tränga fram ett litet leende.
Dock så försvinner hans leende fortare än det kom när han ser mitt egna och han vänder blicken ner mot sina knän där han sitter på golvet.

"Varför har du så mycket kläder på dig?"

Jag vet att det är en dum fråga men det är ju liksom mitt i maj och hittills har det varit en ganska varm vår.

Hans blick flackar mellan olika ställen i rummt och jag börjar nästan bli lite orolig.

"Nä men, jag bara eh" är det ända han får ur sig innan hans blick hamnar på mig och stannar där ett litet tag.
Jag ger honom en fundersam blick och återigen vänder han ner blicken till hans knän. Han ser ut att fundera över något.

"J-jag bara kände mig lite fryssen så jag eh. Jag tror jag håller på att bli sjuk"

Det sista muttrar han mer för sig själv men jag lyckas uppfatta det då mina öron specificerat sig på hans undervara stämma till röst.

"Men stackare, bara du inte blir för sjuk för att orka skriva till mig!"
Jag yttrar orden bekymrat men den bestämda tonen blev bara tydligare ju fler ord jag uttalade.