Mer än vad du ser

16

Han vinklar huvudet lite uppåt och möter min blick medan han svarar med ett litet leende.

"Jag klarar mig" han säger det så obekymrat som om det inte vore något att bry sig om, det passar hans röst.

"säkert?" jag har en liten skämtsam ton under mina ord och ett flin reser sig på mina läppar.

"Jadå" yttrar han försäkrande och ett leende finner plats på honom.

"Såå, nu när du inte behöver skriva allting så kanske du kan förklara, varför behövde du en gravsten till någon Melker?" yttrar han något skämtsam och sätter ner ena armbågen i knät och lutar huvudet mot handen. Han ser så sjukt söt ut!

Där sitter han redo för en lång historia med det där flinet på läpparna.

" Jo, vi gick väl i korridoren påväg mot lektionen när Leon kom springandes dyngsur och ja typ slängde min mobil på mig innan han sprang iväg fortare än han kom" jag gör en liten paus då jag märker hur hans ansikte förändras och står numera tomt, inte en ända min visar han.

Så jag fortsätter.

"Ja, och sen började jag chatta med dig och när du frågade vad jag gjorde så kom jag på lektionen och märkte att Melker hade gått utan mig. I klassrummet så hjälpte han mig inte det minsta att komma på en ursäkt utan bara satt och flina när jag kom springandes in i klassrummet"

Jag begraver ansiktet i händerna och släpper ur mig en djup suck, jag kan höra han fnittra det gulligaste och mest underbara skratt jag någonsin hört.

"Ok, kan du inte dra ett till sånt där bra skämt eller nåt?" undrar jag när jag efter några sekunder lyfter huvudet ur händerna för att skåda varelsen genom skärmen.

"Okej visst" han ser ut att fundera lite innan han börjar.

"Varför ska man inte gå in i skogen mellan ett och tre?"

Jag skakar på huvudet och rycker på axlarna för att visa att jag inte vet.

Hans flin växer lite innan han svarar.

"För elefanterna hoppar fallskärm"

Varför skrattar jag?  Kanske för att det lät så barnsligt eller för att det är just Linus som sa det, men skrattar gör jag.
Själva skämtet kanske inte var det bästa men ändå.

"Kom igen, bättre kan du!" yttrar jag i hopp om att han ska yttra ett till skämt vilket jag tror han går med på då han ser ut att fundera lite igen innan han skiner upp i ett enormt flin.

"Varför är krokodilerna platta?" hans flin är enomt och hela han utstrålar en glädje som jag inte kan beskriva med ord.

Återigen skakar jag bara på huvudet med ett eget flin på läpparna.

Hans flin blir om möjligt ännu större innan han svarar.

"För att dem gick in i skogen mellan ett och tre"

Ok, jag skrattar igen. Jag bara älskar hans barnsliga humor, den är så glad. Skämtet var lite roligare än det förra men jag skrattar på jag.

Vår konversation varar ett bra tag och hela tiden inspekterar jag nya delar av honom. Min hjärna verkar inte förstå vad jag igentligen tänker om honom förrens hans mamma ropar på honom på något språk jag inte hört förut.
Det låter som en blandning mellan franska och tyska, och kanske något annat språk också jag vet inte, är sämst på språk.

Linus svarar hennes rop på samma språk innan han vänder tillbaka uppmärksamheten till mig.

"Jag måste gå, maten är klar" yttrar han med ett ursäktande leende och biter sig själv lite i läppen vilket jag märkt att han gör ganska ofta.

Jag ger honom ett leende som säger att det är okej medan jag yttrar samma ord.

"Okej, jag borde nog gå jag med"

Han ler lite lättat och släpper läppen.

"Men vi hörs sen va?"

Jag svara honom med en snabb nick.

"Godnatt Linus"

"Godnatt Elias"

Med dem orden sagda lägger vi på och jag släpper ut en lång, utdragen suck.

🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹

Är inte helt nöjd med det här kapitlet men orkar fan inte skriva om det..
Det duker..

Jaja, hoppas ni har, haft eller får en bra dag😁

Komentera och rösta så blir jag glad😀👍
Asså ni fattar inte hur glad jag blir...

Jaja, lägger nog upp nästa kapitel senare idag.