He is the only one

Kapitel 46

Jag, Harry och Michael gick långsamt ut från bilen och jag låste den efter mig.
"När börjar det?" Frågade Harry som nu kommit fram till mig tillsammans med Michael vid sin sida.
"Om 10 minuter." Svarade jag och kände hur jag började känna mig yr. Vi började gå mot dörrarna och jag öppnade dem sakta innan vi alla gick in. Vi möttes av en polisman som visade oss vägen till ett rum där rättegången höll rum.
"5 minuter kvar..." Sa jag tyst för mig själv när vi satt oss ner.
"Ta det lugnt, han kommer få det han förtjänar." Sa Michael som satt vid min sida och la sin hand på min axel.
"Tack. Jag kan fortfarande inte fatta att han gjorde så, mot Niall."
"Ingen av oss gör det, gumman. Niall är en fin kille och han förtjänade inte det Luke gjorde mot honom." Svarade han och tittade på mig medlidande. Jag skulle precis öppna munnen men jag avbröts av att en man började prata i en mikrofon.
"Få jag lov och be Nelly Smith att komma fram hit?" Sa han och jag kollade snabbt på Michael och Harry som gjorde gester om att jag skulle gå. Osäkert reste jag mig upp från min plats och gick motvilligt fram till mannen vid mikrofonen.
"Sätt dig här." Sa han och pekade på en plats bredvid "domaren" eller var man säger. Jag tittade ner på Luke och han mötte min blick, han hade gråtit. Det såg jag på honom och hans ögon var rödsprängda.
"I'm sorry." Mimade han men jag vände snabbt bort blicken. Jag knep ihop ögonen och kände att en klump sattes i halsen.
"Rättegången mot Mr. Hemmings börjar nu." Mannen satte sig ner men jag stod kvar.
"Kan du berätta om vad du såg när du kom hem till Mr. Hemmings igår?" Frågade han och jag öppnade munnen för att berätta.
"Igår när jag kom till Mr. Hemmings hus hittade jag först inte min fästman men efter att ha kollat överallt hittade honom senare avsvimmad på golvet." Där skar sig min röst och några tårar föll ner för min kind. Jag la handen för munnen och satte mig snabbt ner på stolen.
"Tack, Mrs. Smith." Mannen la en lugnande hand på mitt lår när han plötsligt reste sig upp.
"Vad säger domaren?" Frågade han plötsligt och jag tittade ner på Luke som fortfarande var röd om ögonen. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Nej, Nelly! Sluta, han försökte döda din man.
"Skyldig." Domaren slog med en klubba i bordet och alla ställde sig upp. Luke tittade sorgset ner på sina händer och reste sig också upp. Han gick ner från platsen han satt på och en polisman kom fram till honom. Luke vände sig om mot mig och lät polismannen boja hans händer. När han förde bort Luke från rättegångssalen kunde jag inte låta bli att låta några tårar falla. Jag gick ner från platsen jag satt vid och gick fram till Michael och Harry som kramade om mig.
"Vill Mrs. Smith träffa Mr. Hemmings innan ni går?" Mannen som suttit bredvid mig kom fram till mig, Harry och Michael. Jag tittade snabbt på dem innan jag skakade på huvudet.
"Får nån av dem följa med?" Frågade jag snabbt och mannen nickade.
"Jag kan vänta i bilen." Sa Harry snabbt. Mina ögon tårades och jag kramade om honom innan han gick iväg. Jag och Michael följde efter mannen bort till ett rum. Han öppnade dörren och lät oss gå in. Han stängde dörren och vi gick fram till bordet lägre in i rummet där Luke satt med huvudet i händerna. När han hörde att vi drog ut våra stolar tittade han upp på oss men sa inget.
"Hey, Luke." Sa jag tyst och tittade anklagande på honom.
"Varför kom ni hit? Får jag inte sörja detta ensam?" Röt han och jag ryggade bakåt åt hans plötsliga humör ändring.
"Luke, varför vi kom hit var för att fråga..varför? Varför gjorde du så mot Niall? Vår kompis och hennes fästman.." Sa Michael plötsligt och jag nickade instämmande.
"Okej, jag ska berätta. Dagen vi var på sjukhuset när du inte hörde Nells så sa Niall till mig att jag var helt dum i huvudet för att jag fortfarande försökte få dig att bli min, han sa att du hade bestämt dig och att du skulle föda hans barn och inte mitt. Jag blev arg och när han kom hem till mig slog jag honom i ansiktet med knytnäven och sen sprutade jag in en vätska i hans arm med en spruta..." Berättade han och jag blev chockad. Tårarna började rinna igen och jag la handen för munnen i ren chock.
"Han hade kunnat dö din jävla idiot!?Trodde du på allvar att om du skulle dödat min fästman att jag skulle gå tillbaks till dig?!" Skrek jag och reste mig så hastigt att stolen föll baklänges. Jag öppnade den stora dörren och sprang ut därifrån, jag sprang ut från stationen och ut där Harry stod. Han såg mig och öppnade sin famn och jag la armarna om hans midja. Michael kom springandes bakom mig men stannade när han såg att jag grät i Harrys famn.

Allting var förändrat..tack vare Luke.