TUSEN BITAR

3.

Jag öppnar det röda metal skåpet en sista gång denna veckan tar ut mina saker som jag kommer behöva i helgen och stänger igen det med en smäll.
Veckan sprang iväg med stora steg och jag hann knappast fundera innan det blev fredag.

Med min svarta kappa på mig och beiga väska på axeln går jag upp för trapporna i skolan för att komma till Jolines våning där jag ska vänta på att hennes lektion ska sluta. Vi ska hem till henne och plugga fram tills det är dags att fixa sig inför kvällen.

Jag tar upp min telefon för att kolla hur lån tid det är tills hon slutar.

14.15 alltså är det 45 minuter tills hon slutar..

Jag bestämmer mig för att sätta mig på bänkarna i början av korridoren och och scrolla genom Instagram som jag alltid gör när jag inte har något annat för mig.

Då det är fredag eftermiddag så är där inte så mycket som intresserar mig.

Jag hör hur röster börjar strömma genom korridoren och genast känner jag igen vem som den högsta rösten tillhör. Inte för att du pratar högst, men för att det är en rösten som jag försök få ur mitt huvud under ett tag nu.

Jag kollar upp och det är som att världen stannar.

Dina ögon möter mina och det är som att tiden stannar och jag vågar inte röra mig ur fläcken. Varför nu? Varför här? Vad gör han här?

Frågorna i mitt huvud blir fler och fler och jag kan inte tänka klart. Det är inte förrän du viker bort blicken som får tillbaka förmågan att röra mig. Jag plockar genast ihop mina grejer och beger mig ner för alla stentrapporna i skolan och ut på den stora skolgården.

Det är först nu som jag kan andas.