Lagarna om världen

Kapitel 16

Jag återvände dagen efter till museet. Jag visste inte vad det var som drev mig tillbaka dit. Men jag var väll nyfiken på det där sättet som alla som dör först i skräckfilmer är. Väl framme så satte jag mig vid en annan tavla och fortsatte att träna på att urskilja energin från penseldragen. Men idag satt jag mer på min vakt. Obehaget från igår hade satt sina spår.

När jag satt och arbetade höll jag omedvetet på att göra upp en vit lögn om varför jag satt där om jag skulle stöta på en energitjuv. Jag blev förvånad över att det kom så självklart. Jag reflekterade inte ens över den paranoida tonen min inre röst hade. Kändes som att alla plan av mig var i överlevnadsläge vilket medförde att det bara flödade tankar.

Ett ljud kom från min väska som fick mig att hoppa till. Det var min telefon som ringde och jag kände att jag fick arga blickar över att jag inte haft telefonen på ljudlöst. När jag fick fram telefonen ur ryggsäcken så såg jag att det var Tom som ringde. "Hej..." svarade jag med andan i halsen. "Oj vad gör du Vilje? Låter som att du är andfådd?" frågade Tom med en vänlig och omtänksam ton. Jag kollade mig runt i rummet och svarade så tyst jag bara kunde "Jag håller på att bli paranoid, sitter och intalar mig att det är en..." kollade mig runt i rummet igen innan jag fortsatte "...en Nazgul mig på spåren, så ringsignalen fick mig att studsa ur mina tankar". Tom suckade "Jag förstår att din farmors och Tinas berättelser om Nazguls gör så du blir skärrad men försök att njuta av din resa". Jag suckade och försökte lugna ner mig "Jag försöker men det är svårt då det känns som att mina... " min blick skannade åter igen av rummet jag befann mig i "...förmågor säger åt mig att vara på min vakt". Jag kunde höra hur Tom började tänka och tystnaden som la sig i luren blev en ytterligare bekräftelse på att så var fallet. "Var befinner du dig just nu Vilje". Jag svarade "Jag är på nationalmuseet och målar till min farmor" Tom blev återigen tyst. "Testa att byt sal, det är kanske något du plockar upp som satt sig i väggarna på den gamla byggnaden, någonting som hänt för länge sedan? Vilda har ju sagt att vi inte ska springa när våra förmågor säger någonting till oss utan utforska så försök att utforska men gör det försiktigt". Jag kunde höra att Tom försökte peppa mig att få mod till mig men jag var fortfarande fast i överlevnadsläget. "Bra ide jag byter rum och fokuserar på en ny tavla så ser vi vad som händer". Jag frågade hur hans lov var innan vi avslutade samtalet.

När jag gick mellan rummen i museet så var det som att jag fortfarande letade efter en typ av fara. Automatiskt så skannade min blick igenom alla människor som vandrade förbi mig eller var i samma rum som mig. Jag granskade även barnen som att de var potentiella hot. I det ögonblicket insåg jag att detta inte var ett hållbart beteende så jag gick till damernas och spolade kallt vatten i ansiktet i hopp om att väcka mig från detta tillstånd. Jag stannade inne i toalettbåset och såg mig i spegeln. Det min blick mötte såg ut som en rädd kattunge. Jag skakade på huvudet och försökte tänka på mina föräldrar. Att jag kunde vara trygg med dem. Jag lät tankarna vandra vidare till känslan av att läsa en riktigt bra bok. Hur kul jag har när jag umgås med Tom och Lykke. Tillslut kom jag på mig att jag stängt ögonen och när jag såg spegelbilden på nytt så hade jag fått tillbaka färgen i ansiktet och glöden i ögonen. Jag gick tillbaka ut i museet med ett nytt självförtroende och valde en ny tavla att spåra energin i.

Som vanligt när jag blir uppslukad av en uppgift så flyger tiden förbi och det var en kall kår längs ryggraden som fick mig att kolla på klockan. Det närmade sig middagstid så jag skulle behöva börja röra mig mot mormor och morfar. Jag plockade ihop mina anteckningar i ryggsäcken då jag hör en röst bakom mig fråga "Häftiga illustrationer, studerar du konst?". Utan att vända mig om förstod jag att detta var en energitjuv.