Light my fire

8

Begravningen hölls i en liten kyrka i utkanten av byn. Parkeringen var överfylld med bilar och gästerna hade dykt upp i en timma. Jag satt på en sten på ängen tvärs över vägen och såg på medan dom svartklädda människorna sakta fyllde byggnaden. Om jag koncentrerade mig riktigt noga kunde jag se den vita kistan längst fram vid altaret, som var täckt med dom buketter som skickats dit i förväg och bilden på Lovisa som stod vid sidan av.

Jag hade försökt att gå fram till kyrkan ända sedan dom öppnat dörrarna, men jag kunde inte. Mina ben vägrade röra sig ifrån platsen jag var på.

Det var omöjligt att acceptera tanken av Lovisas kropp inuti en träkista och här utanför var det inte lika verkligt.

Bara fem minuter till, sedan skulle jag gå dit.

Men fem minuter passerade och sedan tio och snart stängdes dörrarna och jag hörde klockorna slå och tystnaden som följde.

Jag slängde iväg blommorna jag köpt och reste mig ifrån stenen. Sedan gick jag hem.

Flera månader spenderade jag inlåst på mitt rum, tillsammans med mina filmer och böcker. Det var där jag kände mig trygg, innanför dom fyra väggars mörker, omedveten om händelserna som tog plats utanför och i där det var lättare att i min fantasi låta henne fortfarande existera någonstans därute.

Ibland kom Elis förbi med biljetter till någon nysläppt biofilm, eller bad mig komma med på en cykelrunda runt kvarteret. Ibland följde jag med honom bara för att sedan komma hem till min kalla säng och ligga och stirra i taket och ångra det jag gjort. Hur kunde jag tillåtas ha kul när hon inte ens fick lov att andas?

Ibland letade jag fram spellistan hon gett mig och spelade hennes favoritlåt på upprepning. Jag kunde varenda textrad, varenda skiftning i musiken. Jag visste inte vad dom spelat för musik på hennes begravning, men jag hoppades att det enda hon behövt lyssna på var våran låt.