Light my fire

7

Varje kväll sågs vi, hela sommaren. Vi möttes på samma ställe, efter att dagens aktiviteter tagit slut, när solen åter var på väg nedåt och hon var alltid där. Hon satt på stranden och kollade på sin mobil eller låg i vattnet och njöt av värmen.

När skolan började var jag rädd att saker skulle förändras. Inom mig gnagde en känsla över att det vilken dag som helst kunde det hela ta slut. Hon hade ju sitt liv, sina vänner och hur jag än försökte skaka bort känslan och intala mig själv att det enbart var dumheter, låg den ändå alltid där, under huden någonstans och åt av mitt självförtroende.

Men ändå, varenda kväll fann jag henne vid stranden, vid våran plats, badandes i det sista av solens strålar.

Varje kväll såg vi, medan dagarna blev kortare och träden skiftade färg och tappade blad.

Varje kväll, tills mina rädslor besannades och Lovisa slutade dyka upp.

I flera timmar väntade jag på henne, tills det att solen försvann och tog värmen med sig. Dagen efter fann jag henne inte i skolan och när jag cyklade förbi hennes hus, var det nedsläckt och tomt.

När hon väl kom tillbaka till skolan var hennes hud grå och hennes hår var tunt. Hon vände bort sin blick var gång jag såg mot henne och när jag närmade mig henne lämnade hon rummet.

Jag förstod inte vad det var som var fel och blev allt argare för var gång jag såg hennes trötta gestalt. Varför undvek hon mig?

Flera dagar passerade utan att hon såg mig. Till sist tog jag min cykel och åkte hem till henne. Jag bankade på dörren tills hennes mor öppnade med ursäkter om att Lovisa inte ville ha besök, men jag tryckte mig förbi henne och gick med bestämda steg upp för trappan mot hennes rum.

"Anna vad gör du här?" Hon såg chockerat på mig. Hon var klädd i pyjamas och hennes hår låg tunt och platt längst med axlarna.

"Jag måste tala med mig." sa jag och stängde dörren för att hålla hennes mors klagomål utanför vår konversation.

Hon suckade och satte sig upp i sängen.

"Det finns ingenting att säga." sa hon och såg bort ifrån mig, ut igenom fönstret.

"Hur kan du säga så?" sa jag och gick mot henne. "Varför undviker du mig? Varför vägrar du prata med mig, varför dök du aldrig upp vid stranden?" Hon suckade igen och bara skakade på huvudet som svar, vilket gjorde mig upprörd. Jag kunde inte förstå hur hon kunde vara så känslokall "Jag väntade på dig i timmar." fortsatte jag.

Jag stod i mitten av rummet. Rummet som var städat och fint, med högar av blaskor och böcker på nattduksbordet och nyinköpta blommor på skrivbordet. Det låg ett vykort med katter på golvet och det stod en spann bredvid sängen.

"Jag trodde jag betydde någonting för dig, men jag antar att jag hade fel. Jag antar att allt detta enbart varit en lögn." Jag gjorde en paus för att ge henne en chans att svara, men hon sa ingenting. Hon fortsatte sitta vänd mot fönstret och se ut över gårdsplanen och låtsas som att jag inte var där.

Det hela var lönlöst. Vad hade jag trott skulle hända? Hon tänkte inte prata med mig. Hon tänkte inte säga någonting. Jag betydde ingenting för henne, jag var bara luft och det var dags att gå. Så jag gjorde mig redo för att vända mig ifrån henne och gå mot dörren när jag hörde ett ljud komma ifrån flickan vid fönstret. Det var inga ord, inget svar på mitt tal, utan snyftningar. Jag hörde henne gråta och kunde tydligt se hur hennes tunna gestalt skakade.

"Förlåt, jag menade inte det jag sa.." sa jag men visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det var inte den reaktionen jag förväntat mig av den känslokalla älskaren.

"Jag är sjuk." hörde jag henne säga innan hon vände sig mot mig med våta, röda ögon och glittrande kinder. "Och jag börjar tro att jag inte har mycket tid kvar."

Nu var det jag som inte sa någonting. Jag stirrade på henne, på hennes tårtäckta ansikte och försökte förstå hennes ord.