Light my fire

6

Vi låg på filten tillsammans, hon bredvid mig, med sin hand tryckt i min. Ovanför oss var en stjärntäckt himmel och en full måne som log mot oss. Inga ord behövdes utbytas utan bara närheten av varandra var tillräckligt. Ändå bröt Lovisas röst igenom natten.

"Jag tycker verkligen om dig, Anna." sa hon lågt. Jag kramade hennes hand hårdare. "Jag är verkligen glad att jag träffat dig." Hon vände sig mot mig och jag mot henne.

"Jag med." svarade jag.

Hon drog bort en hårlock som lagt sig i vägen för hennes ansikte och jag tog det som en inbjudan till att kyssa henne igen.

"Varför kom du aldrig fram till mig?" frågade hon och avbröt min rörelse. Jag såg förvirrat på henne, jag förstod inte vad hon menade. "I skolan." fortsatte hon när hon förstod min undran. Jag förstod inte varför denna konversationen var relevant just nu. Så många nätter som vi fått tillsammans fick det tidigare skolåret att kännas som livstider hade passerat sen dess. Men jag kunde se i hennes ögon att hon inte hade tänkt låta mig undgå att svara denna gången. Så jag svarade.

"Jag vågade aldrig."

"Varför inte?" Jag vred på mig och försökte hitta ett sätt att undkomma situationen. Men ända utvägen jag fann var att ta mig igenom.

"För att du skrämde mig." Jag såg hur hon log mot mig. "Varför skulle du någonsin vilja tala med mig? Du hade kunnat få vem som helst att bli din vän och jag är bara.. Anna."

"Bara Anna" upprepade hon.

"Vad spelar det för någon roll nu?" frågade jag som ett sista försök att avsluta konversationen. Lovisa ryckte på axlarna.

"Det är bara så mycket tid vi gått miste om." Hon verkade låg, som om den missade tiden verkligen hade varit viktig för oss.

Jag vände mig på rygg igen och såg upp mot stjärnorna. Stora Karlavagnen var nästan precis ovanför oss och om det inte hade varit för trädets grenar som stod bredvid oss som skymde blicken hade jag antagligen kunnat uttyda den lilla Karlavagnen med. Musiken ifrån Lovisas spotifylista spelade fortfarande högt bredvid oss och flera låtar passerade i natten.

En för mig okänd låt gick på. Någon mystisk mansröst upprepade samma mening och ett gällt instrument spelade en snabb melodi i bakgrunden. Låten var nästan helt instrumental, irriterande och lång.

"Det här är min favoritlåt." hörde jag Lovisa säga bredvid mig och jag var förvirrad. Jag kunde inte höra vad som kunde uppfattas som bra med melodin.

"Allvarligt? Den här låten?"

"Ja." sa hon. Jag kände hur hon började röra sig till melodin, ryckte i sina axlar och huvud. Plötsligt satt hon bredvid mig på filten med handen utsträckt mot mig."Ska vi dansa?" Jag såg förvirrat på hennes hand och förstod inte hur det skulle vara möjligt att dansa till denna låt, ändå la jag min hand i hennes och lät henne dra med mig upp.

Hon hoppade upp och ner med armarna i luften och håret som slängde runt henne. Jag försökte följa henne, låta rytmen ta tag i mig också, men allt jag kunde koncentrera mig på var henne. Hon tog mina händer och fick mig att hoppa med henne, sedan drog hon mig bakåt, framåt, åt sidan och sedan åt den andra. Det var härligt att se henne glad och det där vita leendet och blåa ögonen som tindrade.

"Jag vill att dom ska spela denna låten på min begravning." sa hon och hoppade ännu högre. "Bara denna låten om och om och om igen och inte en ändå jävla tråkig psalm, endast denna låten! Den är så sjukt bra!" Jag skrattade åt henne och hon skrattade. Sedan började hon sjunga med i texten när den åter gick på.

Väl hemma i sängen kunde jag bara tänka på henne. Hennes hud, hennes ögon, hennes skratt. Hur hon dansade till sin favoritlåt och sjöng med i texten.

"Come on baby, light my fire,

Come on baby, light my fire

Try to set the night on fire"