Ariel kastade sig i sängen och pustande ut. Vilken dag. Han hade shoppat som en tok, till och med sett Fergus.
"Borde jag skriva till honom?..." funderade han "Men varför skulle en person som honom intressera sig i någon som mig?"
Han låg länge och funderade. Tills han bestämde sig för att skärpa sig och bara göra det.
"Hejsan" skickade han.
Han väntade otåligt. Han började svettas och andas tungt.
"JAG ÄR SÅ NERVÖS"
Just då plingade det till. Det var Fergus.
"Hej på dig ;)" hade han skrivit.
"Hur mår du?" frågade Ariel.
Och så började konversationen. Fergus verkade lite flörtig. Han skrev sånt som "Vilken sötnos du är" och "Vilken vacker hals du har". Ariel blev alldeles röd i hela ansiktet.
"Vart kommer du ifrån då?" frågade Fergus.
"Lillhyttebyn" svarade jag.
"Va?? Jag med!" skrev han och skickade sin adress.
"Varför skickade du din adress?"
"Om du skulle vilja komma hit någon gång~" svarade han.
Hela Ariels ansikte var fyllt av glädje. Han flinade som en galning och höjde ögonbrynen upp i pannan.
- ÄNTLIGEN!! sa han för sig själv.
Just då rusade mamman in.
- Ariel, sa hon, jag har inte råd att ha kvar dig här.
- Vad snackar du om?? sa han förvånat.
- Hyran är för hög, ljög hon.
- Får jag se på räkningen.
Hon stod bara där tyst och log stelt.
- Du hittar på, ellerhur? Du vill bara inte ha mig här, sa han och suckade.
- Jag tycker bara att det är bättre om du bor med din pappa ett tag, förklarade hon.
- Mamma, han vill ju inte ens träffa mig?? Om du inte vill ha mig här så sticker jag.
Han drog fram sin stora resväska och började packa.
- Det är bara det... Jag är ingen bra mamma, sa hon för att han skulle få skuldkänslor.
- Mamma, jag vet. Du suger.
Hon kollade argt på honom och gick ut ur hans rum.
Med små droppar rinnande ner för hans kinder, packade han sina kläder.
"Hur kunde hon? Jag är hennes enda son." tänkte han sorgset.
