Ariel satt i bilen påväg till centrum. Mamman satt knäpptyst framför ratten och körde koncentrerat. Han bara suckade och kollade ut genom fönstret. Den lila, tråkiga staden fick han inte att må bättre.
Han klev ur bilen och sprang mot sina vänner. De log inte ens åt honom.
- Hej, sa Emma ointresserat.
- Hej! svarade han.
Hans andra "vänner" Sofia och Sussi var också där.
- Vad pratar ni om då? frågade han nyfiket.
- Äsch, sa Sofia, inget.
- O-okej...
Han kände sig alltid så utanför när han var med dem. Men han hade inga andra vänner att vara med.
Det plingade till i Ariels mobil. Han tog upp den för att kolla. Fergus följde honom tillbaka.
"Efter flera månader har han äntligen sett mig!!" tänkte han och log som en tok.
- Var ler du åt? frågade Sussi, har du en pojkvääään~?
- N-nej! Det var bara en kille som följde mig tillbaka.
- Det är så kärlek alltid börjar, svarade hon och fnittrade.
- Hehe I wish...
Plötsligt fick han en konstig syn.
- D-de... fick han vara fram.
- Ariel, vad är det? frågade Sofia trött.
Han gömde sig snabbt bakom några kläder. Han hade sett Fergus Just där i gallerian.
"Var det verkligen han? Jag kanske såg fel..." tänkte han och kikade igen.
Det var definitivt Fergus. Men han hade solglasögon och solhatt. Han hade inte sett Ariel där, han var för upptagen med shoppandet.
"Vad lång han är... Han ser ännu snyggare ut i verkligheten!... Men vad gör han i den här lilla hålan? Bor han här??"
Han kunde knappt tro att det var sant. Då gick Fergus närmare. Ariel gömde sig ännu längre in i kläderna.
- Vad kul att du kunde komma hit och hälsa på Vera, kunde han höra Fergus säga till sin vän, du får komma hit oftare.
"M-men... Då bor han ju här!!"
- Ariel, sa Sussi förvirrat, vad gör du?
- Shh!
De kollade konstigt på honom och gick iväg.
"De ba lämnade mig?..."
När kusten var klar ställde han sig mig upp. Just då sket han i "vännerna", han hade fått sett Fergus i verkligheten!
