kapitel 35

558 15 10
                                    

Min värld kan rasa samman på 0,001 sekund, det räcker med minsta lilla felsteg och hela min kropp lägger av. Min hjärna slutar fungera, jag kallsvettas och får svårt o andas. Om jag har kommit till den punkt att jag rasat samman har jag ingen kontroll över mig själv, mina tankar är saker jag inte kan kontrollera över huvud taget, och inte heller mina handlingar. Enda anledningen till att det har varit lite lugnare med sammanbrott är för att jag inte varit nere, eller, jag har snarare inte låtit känslorna ta över som dom höll på att göra nu och alltid gjorde förr. Den dränkande känslan du vaknade med varje morgon som får dig att vilja svetsas fast i sägen eller fejka din egen död. Rädslan för att ha kul bland mycket människor där det känns som att alla pekar på dig. Längtan bort från alla världens problem.

Ljudet från ett gäng gapande killar hade fått min att släppa drömmarnas värld och jag började försiktigt vakna. Våldsamt slog jag upp ögonen när en smäll ifrån dörren fick hela rummet att skaka.

"EMELIE DET ÄR DAGS ATT VAKNA" skrek My och Dante I kör.

"Sluuuta" gnydde jag medans jag omtumlat satte mig upp i sängen. Jag låg ju och sov så gott och sen ska dom ge mig hjärtklappning med någon jävla skrikfest.

"Det är frukost där nere, Axel gör pannkakor", menade Ludwig

Jag nickade försiktigt och sa att jag skulle komma och dom begav sig ut ur rummet igen. Jag låg kvar en bra stund och vred mig, vad var egentligen grejen med att man skulle vara så organiserad hela tiden? vems påfund var det? Upp med tuppen, duscha, klä sig, äta frukost... Fy fan för att äta frukost! Blä! Det var så fruktansvärt hemskt att behöva gå upp och äta när man var trött. Men som den duktiga flickan jag var kravlade jag mig ändå upp ur sängen och drog på mig ett par gråa mjukis shorts med svart snörning och en svart hoodie. Inne i badrummet, ställde jag mig som vanligt framför spegeln och tittade. Tittade rakt in i ögonen på mig själv, granskade varenda millimeter av mitt eget ansikte som om jag aldrig sett det förut. Känslan var tillbaka, och den slog mig i ansiktet så fruktansvärt jävla hårt.  Jag ville slå sönder den jävla spegeln som tvingade mig till o titta på mig själv. Jag ville hoppa, stampa och skrika tills kroppen var helt slut och jag föll ihop på golvet. Aldrig skulle jag älska mig själv eller min existens, och det gjorde ont. Det gjorde fruktansvärt ont att känna sig så fel och malplacerad som jag gjorde.

"Trött?", jag nickade som svar på Ludwigs självklara fråga. Kan man vara något annat än trött när två småbarn, eller åtminstone några som beter beter sig som det, springer in i o skriker när man ligger där och sussar så gott.

Jag satte mig på en av barstolarna i köket och analyserade stilla Axels extremt hetsiga pannkaksstekande, han verkade ha förvånansvärt bråttom för en halvt bakfull snubbe som skulle vara hemma och bakis-chilla hela dagen. Han svor och brände både sig själv och pannkakorna samtidigt som han rörde i smeten lika stressigt som en kåt chihuahua på ett gosedjur.

"Vad är det för fel på dig egentligen?" Dantes hysteriska stämma gav oss alla en lättare tinnitusskada och en liten chock. Dante trängde Axel åt sidan och ställde sig framför spisen där han tog över kommandot.

"Du ska alltid bossa så mycket" mumlade Axel och hoppade upp på bänken bredvid spisen.

"Poängen är såhär Axel, ingen vill äta det du lagar för i nio fall av tio är maten kall, rå-äcklig eller så blir man matförgiftad, och ingen har lust och bli det idag" Menade Dante med en lite halvstressad ton då han samtidigt försökte vända en pannkaka.

Tyst och stilla satt jag på min stol och stirrade ner i bänken framför mig när ljudet av ett par fötter som närmade sig lockade till sig min uppmärksamhet, och snart kunde jag se en lång skepnad med blont hår sätta sig på stolen bredvid min.

"Fuck off!", två ord, sju bokstäver, som helt plötslig bara sköts ut ur munnen på mig.

"Ursäkta?", svarade Noel lite halvstött och rynkade på ögonbrynen.

Jag vred på huvudet, tittade honom rakt in i dom blåa ögonen och svarade, "Fuck off sa jag! hör du dåligt också?"

I samma sekund hade jag aggressivt hoppat ner från stolen och lämnat ett kök fullt med folk som undrade vafan som hade gått sönder i huvudet på mig.På vägen ut ur köket svalde jag klumpen som tryckte i halsen minst tio gånger. Jag mer eller mindre sprang ut i hallen där jag kastade mig efter Dantes jacka, han trodde jag var helt blåst. Efter mycket om och men fick jag fram det röda paketet och en tändare samtidigt som jag hörde ett metalliskt klirr av något som for i backen. Jag flyttade huvudet neråt för att se om det var nödvändigt att plocka upp det som fallit ut eller om jag skulle ta mina skor och dra, och det jag såg på golvet fick mig att svartna totalt. Pang sa det och sen var det tillbaka igen, nej, det har varit där hela tiden, jag orkade bara inte ta antidepressiva eller hålla den där jävla muren uppe längre. Att han kunde göra så mot mig, att han kunde svika sin egen syster så mycket. Med Skakiga steg vände jag tillbaka in i köket där alla satt.

"Din fucking fitta!"

Dante

Det enda som for genom mitt huvud var "helvete". Hon stod där och tittade mig i ögonen med tårfylld blick och en extremt labil röst, i handen såg jag hur hon kramade den rosa nyckeln med all kraft hon hade, jag skulle sagt att jag hade dom på mig. Innan någon av oss visste ordet av var Emelie som bortblåst och kvar lämnades vi med ljudet av ytterdörren som smällts igen.

"Vad är det egentligen som händer Dante?", Ludwigs oroliga stämma fick mig att vakan till ur försteningen jag hamnat i.

"Helvete jag måste dra!", väste jag snabbt ur mig och övergav pannkakstekningen till My som nu ställt sig bredvid mig.

"Jävla psyko"

Om det hade varit lagligt att strypa folk är det precis vad jag hade gjort med Noel och hans jävla stämband 10 gånger om. Han och hans jävla kommentarer han tyckte var nödvändiga att droppa hela tiden. Men än idag är det ett underverk att jag när jag 3 sekunder senare står med Noel upptryckt mot en vägg, inte skickade hans huvud rakt in i betongväggen.

"DU DIN JÄVEL VET INGENTING OM HENNE!"

Bakom mig stod My och skrek att jag skulle släppa honom samtidigt som Ludwig, Valter och Axel försökte dra bort mig.

"Men berätta då vad fan som är problemet för jag får ju aldrig veta något, men jag ska tycka det är helt okej att hon först bara avfärdar mig utan anledning och sen är otrevlig gång på gång?", Noels svar var nonchalant ställt men han hade en poäng: Det var inte schysst att vi bara uteslutit honom, jag har ju faktiskt vetat vad som varit fel hela tiden men inte sagt något. Fortfarande för arg för att se min del i det hela pressade jag honom närmare väggen och svarade på hans dumma fråga.

"Problemet är att jag har en endaste syster på den här jorden och hon betyder väldigt mycket för mig. Nu är det så att hon är bipolär och jag vet att hon i smyg slutat tagit sina antidepressiva, och som grädden på moset tog hennes mamma livet av sig i september och hon tycker att det är tack vare henne. Så om du ursäktar ska jag gå och leta reda på Emelie nu, annars har jag snart en grav till att besöka, och har du inte lust att hjälpa till så föreslår jag att du sätter dig ner och håller käft."

TRASIGA SKOR - Noel flikeDär berättelser lever. Upptäck nu