TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel29

det har alltså gått exakt en månad sedan mamma dog, det var måndag morgon och jag hade egentligen inte en tanke på att gå till skolan, ville helst av allt bara byta skola och aldrig mer behöva gå i närheten av Värmdö gymnasium igen.

Men av någon anledning hade jag vaknat onödigt tidigt och satt nu på golvet framför min helkropps spegel och studerade mitt ansikte. Jag strök tummen över det skrovliga ärret jag fått när jag trillat som barn.

Jag minns hur jag sprang ner för en rullstolsramp i sten utanför en tågstation någonstans, snabbare och snabbare rörde sig fötterna och precis när jag stänger ögonen för att sedan lyfta ifrån den kalla marken och sväva iväg långt bort från verkligheten så hör jag mammas röst, "Emelie, akta så du inte trillar!" Jag slungas snabbt tillbaka till verkligheten när jag hör mammas röst, mina slutna ögon spärras upp och fötterna som skulle varit mina vingar, och ta mig härifrån, lyfter inte, utan går bara fortare och fortare. Lilla jag har ingen kontroll, verkligheten kommer ikapp och jag börjar tänka på den stora motorvägen som kommer en bit framför. Snart orkar inte de små benen längre, de trasslar ihop sig och den lilla flickan de bar faller handlöst framstupa ner i asfalten där hennes överläpp får ta mest stryk då den inte håller sig som en hel läpp utan det blir ett jack i den lilla läppen, där en måttlig mängd blod tar sig ut. det enda som fortfarande bekräftar att den 4:åriga lilla flickan någonsin spräckte sin överläpp utanför tågstationen den där dagen är det lilla ärret hon fortfarande har kvar, för den som bevittnade händelsen och därav skulle kunna styra att det hände, finns inte mer, men minnet av henne gör.

Jag reste mig upp med blicken fortfarande fäst på min spegel, jag utbytte en snabb nick med mig själv då jag bestämde mig för att ta tag i livet. Hur mycket jag än ville det så kunde jag ju inte sitta här och ruttna hela livet. Med bestämda men ändå osäkra steg gick jag fram mot min dörr, tryckte ner handtaget och gick ut i lägenheten där jag mötte pappa i hallen. Han verkade ganska förvånad över att se mig utanför mitt rum tidigt en skolmorgon.

Jag förklarade snabbt att jag hade tänkt att gå till skolan och han tyckte väl att det lät som en god idé, eller han sa det iallafall, ändå frågade han mig ca 20 gånger innan han gick om jag "var säker på att det skulle gå bra" inte för att jag kan påstå att jag var det, säker, men allt är väl värt ett försök I guess.

Jag slängde iväg ett sms till Dante för att tigga om lite skjuts, inget svar, fan då. Jag började ta fram något att äta till frukost, men att bara titta på mat fick mig att må illa så jag sket i frukost, jag skulle ändå äta sen så det gjorde ju inget. Pappas grymt skumma osthyvel fick åka tillbaka ner i bestickslådan igen och det faktum att jag nästan tyckte lite synd om den för att jag inte använde den, som sagt, jag har aldrig anklagat mig själv för att vara normal... Istället öppnade jag den mörka skåplucka ovanför diskbänken och sträckte mig efter ett glas som jag fyllde med vatten. Det var inte speciellt gott med vatten, har aldrig riktigt fattat grejen med att tycka vatten är gott, men det gav lite av en mättnadskänsla iallafall.

Ytterdörren öppnas

"Dantes taxibolag han intagit lägenheten! En beställning gjord av Emelie, Laura, Ingrid Molander med destination: Värmdö gymnasieskola!" Dantes plötsliga entré fick mig att hoppa till när jag satt där vid matbordet i min egna lilla värld och stirrade ner i mitt vattenglas. Vafan, här sitter man och är så trött så man hade kunnat sova ståendes, och så kommer den lilla jäveln in och skriker.

När den lilla choken lagt sig gav jag Dante en "jagslårsnartihjäldig" blick, han använde mitt fullständiga namn, han om NÅGON vet hur mycket jag hatar mina namn. Usch. Han skrattade till lite åt mig då han förstod exakt vad jag såg så sur ut över, men med tanke på att han sekunden senare drog in mig i en mysig Dante kram så kunde jag inte vara sur på honom särskilt länge. Dantes kramar, precis vad jag behövde!

"Hur är det?" Han drog ifrån kramen o tittade ner på mig.

Jag gav han en snabb nickning till svar, han frågade ju egentligen inte hur det var, för det visste han redan, men han förstod ju samtidigt att det var bättre med tanke på att jag skulle till skolan. Han log förstående mot mig innan han slog sig ner på köksstolen mittemot mig, han lutade sig bakåt och gav ifrån sig en suck, han verkade rätt trött.

"Dante, hur mycket har du sovit egentligen?" Jag höjde på ena ögonbrynet  och gav honom en skeptisk blick.

Man kunde tydligt se i hans ögon hur pass trött han var, och hur hela han bara utstrålade trötthet. Löst bet han sig själv på insidan av läppen och ryckte därefter lite löst på axlarna vilket gjorde mig oerhört irriterad.

"Dante?! Hur länge?" Upprepade jag, denna gång mycket mer irriterat och bestämt än första gången.

"Ingenting" mumlade han oerhört tyst, ohörbart tyst, men något ni ska veta om mig är att jag hör tystnad om jag bara vill det.

"Ingenting!?" Utbrast jag med en oerhört upprörd klang.

"Men lunga ner dig" väste han fram för att får mig att sänka volymen på min röst.

"Nej nu är det du som ska ta o tagga ner! Vill du må sämre psykiskt?! Vill du drabbas av vaken hallucinationer?! Du fattar väl att det är farligt att dynga?!" Jag spottade ur mig vartenda ord, jag ville verkligen inte bli arg på honom, jag ville inte det, men det gick inte att undgå när jag fattade vad han höll på med.

Han visste inte hur han skulle hantera allt så han satt uppe hela nätterna istället, det var hans självskadebeteende skulle man kunna säga, han gjorde liksom inte illa sig själv på så sätt som andra kanske gör, han bara sket i att sova.

"Jo, nederlag eller inte, våran alldeles egna mamma, surhuvud och hobby doktor Emelie finns fortfarande kvar" fnös han fram.

Jag lutade mig framåt och gav honom ett medlidande leende, jag var ju bara orolig.

"Du vet att jag inte vill leka mamma, förlåt. Men jag blir ju bara orolig för dig, jag trodde du hade lagt av med det där." Dante kastade endast ner blicken i bordet utan att svara på min fråga, så jag reste mig från bordet med en suck och satte kurs mot mitt rum för att byta om.