kapitel 22

1.2K 31 0
                                    

Emelie

Ludwig hade gått ut och satt sig vid poolen för en liten stund sedan, själv stod jag lutad mot kylskåpsdörren med blicken fäst på något. Där stod den, på andra sidan rummet i ett gitarrställ, min brunröda akustiska gitarr med stålsträngar. Jag kunde inte betämma mig för om jag skulle gå fram eller inte, jag kanske inte ens hade det i mig längre, jag har trotts allt inte spelat på snart ett år. Mitt i allt drama förra året lyckades jag tappa mig själv helt och hållet, och när vi var här i vintras lämnade jag kvar gitarren här.

Att spela hade alltid varit min grej, sjunga med, men inte framför folk. När jag var mindre ville jag alltid stå på scen, men jag drog mig tillbaka mer och mer så tillslut fick inte ens My höra mig längre.

Sakta släpade jag mina fötter längs med det ljusa golvet tills jag stod precis framför den, jag minns hur länge jag sparade till just den, men den var så jävla dyr så jag skulle aldrig ha råd med den. Jag minns hur lycklig jag var när Dante en gång på julafton hade gett mig en stor kartong som jag slitit upp, där i hade den legat och väntat på mig. Han hade såklart frågat My om hon hade någon aning om vad jag ville ha och hon hade såklart visat honom den där gitarren, haha, det är ändå lite kul att tänka tillbaka på tiden då My och Dante var typ en grej.

Jag hade i vilket fall fått den av Dante när jag var 14, och nu, två år senare vet jag inte ens om jag kan spela längre. En liten skam sköljde över mig vid tanken på att jag faktiskt inte spelat på så länge, jag kände mig ganska otacksam typ.

Mina fingrar strök försiktigt över strängarna, ostämd. Sakta greppade min hand tag om halsen på gitarren och jag lyfte försiktigt upp den, jag bar in den i rummet och satte mig på sängen där jag började stämma den, en bra stund satt jag där och vred på stämskruvarna innan jag var helt nöjd. De gamla klistermärkena satt kvar även fast dom var slitna, mina fingrar letade sig fram till anda bandet där jag tog ett A, jag hade saknat ljudet som uppstod när jag slog på strängarna, jag flyttade fingrarna och tog ett D, sen tillbaka till A, det var de första tre ackorden i "innan jag kände dig" av Melissa Horn, jag älskade den låten av någon anledning. att spela var magiskt, det var så länge sedan med det var fortfarande samma sak, samma lättande känsla varje gång. häftigt drog jag ner luft i lungorna och blåste ut,

"Här blev jag den jag är
Här kommer jag förbli
Här har jag längtat bort
Här har jag känt mig fri
Här har jag blickat framåt
Men ofta tittat ner
Jag är nog inte det du drömmer om
Men jag är det du ser"

Jag chokades av mig själv, jag sjöng! Jag, Emelie Molander sjöng, och jag lyfte från marken, det var så naturligt, handen förflyttade sig fram och tillbaka på banden helt automatiskt, det var som att jag aldrig slutat. jag var så inne i min egen värld, så pass borta att jag inte hörde när någon öppnade ytterdörren....


Noel

Jag ställde ner de två kassarna på köksbänken och tittade mig om, My hade gått ut till Ludwig på baksidan och jag hade ingen aning om vart Emelie var någonstans, jag skulle precis börja packa in varorna när jag hörde något, ett dovt plingande, gitarrspel. jag började röra mig mot sovrummet där ljudet kom ifrån, snart kunde jag även uttyda sång, en spröd lugn sångröst.

"Du har ditt eget facit
För rätt och för fel
Du kanske bär på en massa saker
Jag förstår en liten del
Hade du någon innan?
Vill du ha någon sen?
Ja, jag vill säga att jag älskar dig
Men det är för tidigt än"

Jag lutade mig försiktigt mot den stängda dörren, hon hade talang, det var en sak som jag aldrig skulle förstå med henne, varför hon aldrig kunde erkänna att hon var bra, hon var duktig! hon såg det bara inte själv.

sakta tryckte jag ner det silvriga handtaget och öppnade försiktigt dörren, ljudet blev genast starkare och Emelie tittade upp, ett brett och varmt leende prydde hennes läppar där hon satt med gitarren i knät. Jag kan svära på att mitt leende gick från öra till öra när jag stod där i dörröppningen. När jag försiktigt kom in i rummet lutade jag ryggen mot väggen och gled ner mot golvet, jag landade på min röda träningsväska med ögonen fortfarande fastklistrade på Emelie.

"Jag hade slutat prata
Jag var så van och stänga av
Du frågade vem som förstört mig
Och jag gav dig inget svar
Jag tog allting för givet
Det var något fel på mig
Jag måste varit någon annan
Innan jag kände dig"

Det skulle aldrig spela någon roll att låten inte var hennes, för hon gjorde den till sin. När hon slutade spela la hon ifrån sig gitarren och log.

"Grym privatkonsert!" Med ett litet skratt reste hon sig upp och tog lugna steg emot mig.

"Jaså?" hon höjde flinandes på ögonbrynen.

"Mhm"

jag greppade hennes händer och drog ner henne så hon hamnade i mitt knä. Hon snurrade benen om min rygg och hennes händer gick längs vardera sida av mitt ansikte upp mot mitt hår.

"Världens finaste" viskade hon strax innan hon pressade sina läppar mot mina.

TRASIGA SKOR - Noel flikeDär berättelser lever. Upptäck nu