Varför kom du inte tidigare?

Vanlig dag.

Jag är snart framme. Jag lyssnar på musik och kollar ner i marken. Orkar verkligen inte gå till skolan men det är värre hemma. Allt mamma gör är att prata i telefon, röka och jobba. Kan inte komma ihåg sista gången hon frågade hur skoldagen hade varit eller när vi åt tillsammans.

När jag kollar upp så ser jag skolan. Några elever står utanför ingången och pratar. Jag ignorerar dem och öppnar dörren.

Jag följer korridoren och stannar vid mitt skåp och öppnar det. Jag lägger in min skolväskan. Det ringer in och jag kollar snabbt på schemat och tar minna grejer. Svenska.

Jag låser skåpet och går mot klassrummet.

Jag går in och sätter mig längst ner i ett hörn.

Fröken kommer in och alla fortsätter. I denna skolan så bryr sig inte lärarna om de elever som är konstiga. Alltså, T.ex tysta som jag.

Hon skriker på alla att de ska vara tysta och skriver sedan på tavlan att vi ska läsa i våra tystläsningsböker.

Jag fortsätter att lyssna på musik och låtsas läser.

Jag sitter alltid själv. Både i klassrum och matsalen. Alla tycker jag är konstig. Förutom Dave då men han flyttade för ett halv år sedan. Vi har inte pratat sedan dess.

När lektionen är slut så har vi dubbel pass i matematik och sedan mat.

När jag kommer in i matsalen så ställer jag mig i kön och tar en bricka. Jag tar min mat och sätter mig i vid ett fyrmanna bord i ett hörn. Jag lyssnar på musik och försöker bara att försvinna från omvärlden.

Dagen fortsätter ungefär så.

När klockan äntligen är halv tre och vi slutar så går jag mot mitt skåp. Jag öppnar det och lägger in minna spanska böcker då vi precis hade språk. Jag tar min väska och låser skåpet. Jag går mot utgången men stoppas av att rektorn ställer sig framför mig.

-Följ med mig unga dam.

Jag följer med in på hennes kontor. Hon sätter sig bakom sitt bord och ber mig att sätta mig ner.

-Jag har märkt att det bara är din mamma som har skrivit på detta pappret.

Hon håller upp det och kollar på det.

-Men...

-Inga men unga dam! Bara för att du är ute på stan med dina kompisar och de andra sakerna ni ungdomar gör på er fritid så betyder inte det and du inte ska låta din pappa skriva under. Så nu får du det fixat!

Jag suckar och tar pappret.

-Men jag vet ju inte ens vem han är... mumlar jag

-Ursäkta?

Jag reser mig upp och lämnar rummet. Jag hör henne säga:

-Otacksamma unge. Bara problem med henne.

Jag lägger ner pappret i väskan, tar på mig hörlurarna och lämnar skolan.

När jag kommer hem så tar jag av mig min kofta och minna skor och går in till mitt rum. Min mamma sa inte ens hej.