De flesta skulle säga att vintern bara är en besvärlig årstid. Att det är "för kallt" eller "för mörkt" eller...aa alla anklagelser som nu finns. Tillskillnad från mig, så tycker jag om vintern. Det är den ända årstiden då man faktiskt längtar efter värme, istället för att alltid leta efter något som kan kyla ner en på sommaren. Men det är någonting med vintern som får mig att må bättre än vad jag annars brukar göra. Jag vet inte om det är pågrund av julbelysningen som sätts upp eller om det är småbarnens skratt som hörs i parkerna när de kastar snöboll. Eller om det är den ständiga tystnaden som uppstår när alla gått hem som gör det så...jag vet inte vad man ska kalla det, men jag känner mig lugnare och känner att jag kan koppla av lättare. Men så kommer det inte fortsätta, för nu så kommer jag aldrig komma hem till varma kramar eller doften av nybakade pepparkakor eller de små julkorten som jag fick varje dag tills julafton. Aldrig mer få höra ett "godnatt " innan jag somnar. Jag vaknar ur mina tankar när jag känner att en snöflinga landar på min näsa. Sedan känner jag hur det börjar snöa ännu mer. Jag kollar upp och ser att himlen redan börjat mörka, ännu en sak med vintern. Det ända Calum och jag har gjort är att gå runt i parken vi gick till. Han har inte frågat så mycket, vilket jag är tacksam över men även över att han fick mig att gå ut, vilket jag verkligen behövde. Efter att Petunia har gjort sitt så börjar vi sedan gå hem till mig igen. ••• " Är du säker på att du klarar dig nu...?". Jag nickar på huvudet men för att svara tydligare mumlar jag fram ett "Ja". "Det kommer bli bättre, jag lovar. Vi alla finns här för dig oavsett vad". Jag nickar återigen på huvudet och känner sedan hans hand lätt trycka i mot min axel, som en sympatisk gest. Sedan säger vi ett "hejdå" till varandra innan jag stänger dörren. Jag kopplar av Petunia och låter henne springa in i vardagsrummet där hon brukar hålla till. För varje steg jag tar in i lägenheten som nu känns tommare än någonsin, så sprider sig en stickande känsla utmed mina axlar och det blir svårare att andas. Jag lyckas ta mig fram till garderoben i sovrummet och med ett ryck öppnar jag den. Jag känner hur vreden börjas pumpas ut i mina ådror medans jag river bland kläderna. Allting är så förvirrande och ingenting är logiskt. Varför lämnade hon mig? Var jag inte tillräcklig? Hade jag gjort något? Men ju mer jag tänkte desto argare blev jag och börja tillslut slänga ut allting ur garderoben. Just som jag var påväg att slänga iväg en låda full med strumpor, fånga något rött min blick. Jag släppte genast lådan för att sedan falla på knä framför kläd-katastrofen som låg på golvet. Jag sträcker fram handen för att ta tag om det röda tyget. När jag ser vad det är, så känner jag hur en klump bildas i magen för att sedan stiga upp i halsen. ••• "Kom igen släpp loss lite, ha lite roligt för en gångs skull!" Ropar Ashton i mitt öra, för att kunna överrösta den höga musiken som spelas. Jag himlar ennu en gång med ögonen åt hans nu fulla tillstånd. Allt bara över ett dumt "vad" mellan Ash och Michael, som sluta med att jag blev dragen till en fest. Motvilligt går jag med honom ut på dansgolvet. Varma kroppar trycks mot mig och jag försöker smita ut, utan att ställa till en scen. Olyckligtvis så märker tjejen som är framför mig att jag försöker ta mig där ifrån, så hon trycker sig ännu närmre och tar mina armar om hennes midja. Jag försöker dra mig ur hennes grepp men lyckas inte. Hastigt kollar jag runt efter Ashton och när jag väl får ögonkontakt med honom så skrattar han bara. Jag ger honom en arg blick innan jag återigen fokuserar på hur jag ska kunna ta mig ur denna situation. När en ny låt sätts på kommer jag äntligen på en idé. Jag böjer fram huvudet så att jag är i samma nivå som tjejens. "Ska vi dra?" Viskar jag i hennes öra. Hon vänder sig om och ger mig ett flin, sedan så ställer hon sig på tå. "Möt mig om tio utanför" . Viskar hon, sedan går hon iväg, antagligen för att hämta sina saker. Men så fort hon är borta börjar jag raskt gå bort mot utgången, för att sedan gå till min bil utan att bli påkommen av tjejen. Men eftersom att otur värkar vara min bästavän idag så ska jag såklart dunsa in i någon. "Aj!" "Oj förlåt" säger jag utan att kolla vem jag dunsa in i. "Nej, det gör inget... här du tappa dem här". Jag kollar upp och möts av ett par mörka ögon. Sedan märker jag att hon håller fram mina bilnycklar, så jag tar i mot dem. Jag kollar upp igen och granskar tjejen som står framför mig lite noggrannare. Hon har en röd klänning på sig, vilket passar till hennes långa mörka hår. Medans hon borstar av sig gruset från hennes knän ser jag en tatuering sticka fram från hennes nacke. Men jag ser inte mycket av den förs jag hör ett skrik. "Du där!". Shit. Jag blundar hårt och vänder ryggen till och hoppas på att hon såg fel. Men nej, jag hör hur fotsteg närmar sig och får direkt panik. Tjejen med den röda klänningen verkar märka att något är fel och tittar bakom mig, sedan på mig igen. " Kyss mig". Jag spärrar upp mina ögon och kollar förvånat på henne. " Va?". " Kyss mig bara!". Jag fattar fortfarande inte varför jag skulle kyssa henne men när jag hör att stegen bakom mig kommer närmare så böjer jag mig hastigt ner och kysser henne. Jag känner hur paniken försvinner, så jag fortsätter kyssa henne oavsett om stegen upphörde för länge sen. ••• Jag vaknar upp ur minnet och trycker klänningen mot mitt ansikte och känner att doften av henne fortfarande lingrar kvar. Efter ett tag så ställer jag mig upp och känner hur tröttheten börjar ta över, så jag tar tag om en filt sedan lämnar jag röran på golvet. Jag går ut till vardagsrummet och lägger mig i soffan med en sista tanke. Denna vinter kommer nog bli besvärlig. ***
Wow okej vad bra jag är på att uppdatera då heh, men detta kapitel är sämst I know. Det kommer hända fler saker sen jag lovar och kommer försöka skriva mer nu under lovet.💕
-Asta🖤🌙
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
