Violas perspektiv: Himlen är på väg att ljusna när jag vaknar. Jag kollar åt sidan och ser Luke fridfullt sova, hans hår som ligger platt mot hans slutna ögon. Jag känner genast klumpen som börjar stiga sig halsen när han drar mig intill sig. Jag särar lätt på hans armar och smiter så tyst som möjligt ur sängen. En isande känsla skjuter igenom mig när mina bara fötter kommer i kontakt med det kalla golvet. Men jag måste skynda mig när jag ser klockan på väggen, så jag går fram till garderoben och tar fram ett par jeans , tröja och en hoodie och sätter snabbt på mig. Jag drar fram resväskan som jag gömde under sängen igår och slänger i alla mina kläder och allt jag äger, så att jag måste sätta mig på väskan för att kunna stänga den. Utan att tänka på det så ställer jag upp väskan så ett högt ljud blir till, jag kollar hastigt upp mot Luke som nu ligger och skruvar sig i sängen. Tillslut så ligger han still och snarkar lätt, då jag märker att jag håller andan så jag andas med lättnad ut igen. När jag är klar drar jag försiktigt ut väskan ut till hallen och kollar i alla rum så att jag inte glömmer något. När jag kommer till vardagsrummet får jag genast ångest och känner hur tårarna börjar bildas då jag får syn på Petunia. " Hej på dig, gumman" säger jag och ler lite svagt . Hon kollar med undrande ögon på mig medans jag sätter mig på golvet bredvid henne. Jag klappar henne och känner hur det bränner ännu mer bakom ögonlocken, men jag kan inte gråta nu för då skulle jag aldrig komma här ifrån. Jag ger henne en sista puss på huvudet innan jag ställer mig upp igen och går mot hallen. Jag sätter på mig ett par skor och en jacka och tar tag om resväskan, sedan kollar jag mig om i den svagt upplysta lägenheten. Jag strummar lätt på Lukes gitarr som står i hörnet och viskar ett " hejdå" innan jag snabbt går ut ur dörren. Jag skyndar mig till hissen och sedan ut ur byggnaden. Jag möts av snön som piskar mig i ansiktet men också tårarna som rinner. Med raska steg går jag mot min bil som står parkerad precis utanför, och slänger in väskan i bagaget. Sedan när jag har satt mig i förarsätet och stängt dörren så hör jag ett skrik, ett skrik som kommer från mig med okontrollerade snyftningar. Men det finns ingen återvändo nu, det är redan försent att göra mina handlingar ogjorda. Så jag startar igång motorn och kör ut på motorvägen samtidigt som snön yrar ner under soluppgången. ***
Mhmhm sämst :)💜
- Asta⚡️
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
