Lukes perspektiv: Det första jag ser när jag vaknar är snön som faller utanför mitt sovrumsfönster. Jag suckar när jag kisande ser klockan som hänger på väggen mitt i mot. Av trötthet så sluter jag mina ögon igen, sedan sträcker jag ut mina armar. Men dem spärrars upp lika fort när det ända jag känner är tomma lakan. Jag stålsätter mig upp och kollar mig förskräckt runt. I bara kalsongerna, springer jag ut till köket men ingen lycka där. Samma med toaletten och hallen. När jag slutligen kommer till vardagsrummet är det ända jag ser Petunia, som ligger och snarkar på sin kudde.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Men ingen Viola ser jag till. Jag sätter mig ner vid Petunia och klappar henne lätt medans jag förvirrat försöker komma på var Viola kan vara. Hon sa inget om att hon skulle iväg eller något. Då jag kommer på att hon kanske har ringt eller sms:at till mig när jag sov, så jag går med raska steg till sovrummet igen och tar upp mobilen från nattduksbordet. Men inga meddelanden eller samtal hittar jag och jag känner genast hur mina ögon tåras. Petunia springer in i rummet och nosar tröstande på mig. Jag ler lite åt ögonblicket men när jag ser mig omkring, och ser att alla hennes saker är borta blir det bara värre. Frågor och tankar går runt i mitt huvud som jag aldrig kommer få svar på. Vad var det som gick så fel? Alla dessa år, var det bara ett skämt? Hur kunde hon bara gå ut ur mitt liv sådär, utan att säga något? ***
Aa här är fösta kapitlet och det fick bli kort. Och jag ursäktar för dålig grammatik :)💙 Pi.ia
