Dödens Trygghet

~~~~~~~~~~~~~~

Igår var han inte där, han saknades där mellan träden och buskarna. Jag saknade hans ögon, hans utseende, hans närvaro och trygghet. Men nu, nu är han tillbaka. 

Där borta smyger han tyst över den våta skogsmarken, det enda som hörs är vinden som prasslar i löven uppe bland alla trädens toppar. Den gråa pälsen rör sig med vindens takt och blicken är fast fokuserad på någonting långt borta. Pälsen är fuktig av den kalla luften så tidigt på morgonen. Solstrålarna kikar fram lite försiktigt bland de höga trädtopparna, och vattendropparna i hans päls är som små glittrande diamanter.  Hela hans kropp är på helspänn, man ser varenda muskel röra sig med hans steg under pälsen. Men ändå tar han så mjuka och följsamma steg över den ojämna marken.  De grön gula ögonen släpper inte blicken från skogskanten. Vad är det här som jag inte kan se? 

Han fortsätter röra sig smidigt och snabbt fram bland träden men inget ljud hörs, hur är det möjligt? Jag har sett honom förut på exakt samma ställe, men aldrig på så nära håll. Han kan bara vara ett par 100 meter ifrån mig. Jag känner ingen rädsla, ingen skräck utan bara någon sorts trygghet. Hur kan man känna sig trygg i närheten av någon som är så mycket mer värd? Han är skogens mästare, och jag är så långt bort ifrån skogens mästare man kan bli. Han är stark och ståtlig, medan jag är liten och ynklig. Inte en chans att jag kan bli något som honom, något som alla fruktar. 

Det hörs ett ljud, ett prasslande bland buskarna och han vänder hastigt blicken. Där bredvid står jag helt fascinerad över hans snabba reflexer, medan mina inte verkar fungera. Egentligen borde jag springa nu men jag kan inte, skogens alfa står där och tittar på mig. Men min kropp är helt fastfrusen ingenting funkar förutom min skarpa hörsel som hör både mina och hans hjärtslag. Hans hjärta slår stadigt och snabbt som om han vore nervös och stressad, medan jag är fullt ut lugn och känner mig trygg. Det finns ögonkontakt mellan oss i någon minut tills allt händer.  Han tar sats, alla muskler under den gråa pälsen är på helspänn och en sekund känns det som tiden har stannat och nästa sekund är det för sent. Alfan, skogens mästare är i turbofart på väg rakt emot mig! Och jag bara sitter här och funderar på hur underbart det skulle vara att vara som honom. Vad tänker jag med? 

Min första reflex ska egentligen vara att springa, men jag känner inte av de, jag känner inte av behovet att springa. Jag känner mig trygg, och det var de sista jag kunde minnas. Alfan med de grön gula ögonen och den grå glittrande pälsen han var där så nära mig tills allt var för sent, allt blev svart framför ögonen och skogens ljud började skata blekna bort. Det var då jag insåg att hans trygghet var min död.  Det var dödens trygghet.  

KOPIERA INTE/ DO NOT COPY!