Sitter på hallmattan och fumlar med smutsiga skosnören. Hur kan det vara så svårt att få till en simpel knut just idag? Antalet knutar jag gjort är oräkneliga. Men idag går det inte. Det enda jag känner är ett knivhugg i min bröstkorg, tårar brännandes bakom ögonlocken och din förtvivlade röst i bakgrunden.
Jag hör inga ord. Bara känslor. Känslor som fräter på huden.
Hallmattan är grå, sandig efter dagens strandtur och känns sträv mot mina händer som vilar bekymmerslöst mot mattan efter att jag gett up försöket att knyta skorna för den sjätte gången.
Du närmar dig mig med snabba steg, sätter dig ner på huk bredvid mig och säger "Här, låt mig hjälpa dig." och tar tag i dem smutsiga skosnörena. Jag slår bort din hand.
"Nej!" utbrister jag och känner hur tårarna lyckas rymma ifrån stängda ögonlock. "Min familj accepterar inte det vi gör och det finns inget jag kan göra åt det!" Din röst spricker nästan vid vartannat ord men jag förstår inte varför. Det är ju ditt fel att du lyssnar på dem.
"Ska du bara ge upp det vi har för att din mamma är en subba?" Jag öppnar ögonen och möter din blick. Iskall och gråblå.
Jag försöker knyta skorna ännu en gång och hör hur dina steg hörs allt mindre och mindre bakom mig. Så med halvknutna skor går jag tillbaka in i det mörka sovrummet igen. Sängkanten är nedsutten, jag sitter ofta där. Och nu gör jag det igen fast med armarna i kors och med ett hjärta i bitar.
Jag sitter där och ser på hur du försöker ignorera det faktum att jag fortfarande finns.
Besvikelsen i din blick för att du inte kan vifta bort mig som om jag vore en jobbig insekt.
Du avbryter tung tystnad genom att spotta anklagelser på mig.
"Du kysste någon annan." Jag skakar på huvudet.
"Det var han som ville kyssa mig." svarar jag allvarligt. "Dessutom kysstes vi aldrig. Jag puttade bort honom och tänkte på dig."
Du ber mig att gå hem.
Utan ett hejdå går jag ut i trappuppgången, sitter där tills det börjat ljusna igen och stirrar ut genom det nakna fönstret framför mig. Allt jag ser är asfalt, grus och bilar och morgonljus som letar sig in genom fönstret och bländar mig.
Går ut till parkeringen, ser in genom ditt fönster på tredje våningen. Vi får ögonkontakt i någon sekund.
Jag lutar mig mot min bil.
Jag tänker
om du inte kommer så ses vi aldrig mer.
Du försvinner bort från fönstret och det enda jag ser är din obäddade säng i bakgrunden och den nedsuttna kanten.
Porten slås igen. Du står innanför den och vi får ögonkontakt igen.
Du låser dörren och andas en minut.
Och allt jag tänker är
är det nu, nu som det tar slut?
*
full av Maggio-referenser.
