Jag är inne i en period där jag tänker mycket kring min familjesituation, så därför har jag skrivit lite om den. Förlåt för om jag är tråkig, nej förresten, det är min bok, jag skriver vad jag vill. (;
-
Morgon och något ligger i luften.
Går upp ur min säng, ur mitt nästan helt nyrenoverade rum.
Vi renoverade det i början av 2016 och jag har bestämt allt själv.
Fototapeten på väggen gör mig alltid lycklig, för jag vet att jag kollat på samma i flera år och drömt om att få ha den på min egen vägg, och nu sitter den där och lyser upp hela rummet med de perfekta nyanserna av rosa, blått, svart och andra färger däremellan i en perfekt bild av en stad i USA (kommer inte exakt ihåg vilken) med en bro som går över hela bilden.
Led-ljusslingan på väggen, precis innan snedtaket börjar lyser mjukt i olika färger, får rummet att se lekfullt ut. Och whiteboarden över byrån är prydd av texter och målade bilder i olika färger. Kommer ihåg hur glad jag blev när jag köpte de tolv olikfärgade pennorna till whiteboarden som gjorde det möjligt för mig att rita precis vad jag ville.
Vilken frihetskänsla.
På andra sidan rummet, på andra sidan av de två vita Kallax-hyllorna som delar rummet i två finns en soffa i en gammaldags rosa färg med matchande stolar och ett litet runt bord. Jag var så lycklig när vi hittade alltsammans i en blocket-annons och bara någon dag senare stod den där på mitt rum, ovanpå det nylagda golvet och den ljusgråa ryamattan.
Ständigt full med katthår i och för sig, men fin ändå. Min bebis Zelda brukade nämligen (rest in peace din lilla jävla ängel, jag saknar dig oändligt) alltid ligga i mitten av soffan och sova där.
Där och då hade jag ingen aning om att rummet skulle förlora all sin charm och lekfullhet. Och att det som väntade nedanför trappan, i brasrummet skulle förändra allt.
Det fanns ingen lycka i deras röster och de såg ut att sitta ovanligt långt ifrån varandra i den bruna soffan. De brukade i och för sig sitta i sina hörn, pappa med utsträckta ben över schäslongen och mamma ihopkrupen och vänd mot armstödet för att golvlampan skulle skänka tillräckligt med ljus så att hon skulle se texten i tidningen.
Men idag kändes det som om de satt så långt ifrån varandra för att de ville fly, och deras obekväma och bekymrade ansikten bekräftade det.
Jag hade pratat med min bästa vän om mina misstankar.
Men trodde aldrig att de skulle besannas.
Hur knäppt, för där satt jag, på fotpallen i fårull som matchade fåtöljen i skräddarställning och försökte analysera deras ansiktsuttryck som snart skulle säga allt det som jag fruktat.
Utan att röra en min frågar jag
"Vad har hänt?" Och orden ekar i brasrummet. Studsar mellan väggarna och får braskaminen att ge ifrån sig nätta vibrationer.
Pappa säger ingenting, letar efter orden, tar ett djupt andetag och försöker att låta så naturlig och neutral som möjligt.
"Vi behöver väl inte dra ut på det."
Och de ord som följer knockar mig som ett knytnävsslag i ansiktet.
Allt rasar.
Och jag vill inte vara dramatisk, vill inte ställa till en scen.
Men jag gör det ändå.
Jag flyr fältet utan att säga någonting, skyndar mig upp för den svartmålade trappan med darriga ben, upp på det nylagda golvet, in på det nyrenoverade rummet och slänger igen dörren.
Kryper ner i min säng och slänger täcket över huvudet.
När hela min kropp är under täcket känns det som ett skydd från verkligheten. Ett skydd som jag avgudar, där värmen gör kroppen tung och där den starkt lysande iPad-skärmen lyser upp kojan under täcket.
Skriver meddelanden till min bästa vän.
Hon vet inte vad hon ska svara, såklart hon inte vet.
Vem skulle veta?
2016 fick jag stämpeln som skilsmässobarn, något som ändrade mycket mer än vad jag trodde att det skulle göra. Plötsligt gick jag i skolkorridorerna med stora, självlysande bokstäver i pannan. S K I L L S M Ä S S O B A R N
Och jag vet att jag är dramatisk som pratar om skilsmässan som om det skulle ha förändrat hela mitt liv, förstört det. Faktum är dock att saker och ting förändrades för mig för alltid efter den plötsliga skilsmässan och utan att överdriva så är det än idag något av det jobbigaste jag gått igenom, kanske för att jag fortfarande går igenom det, och för att det fortfarande kommer ifatt en ibland. Hur jävla fuckat allt är.
Plötsligt skulle jag lära mig att packa ihop hela mitt liv i en enda väska. Hur skulle det gå till? Mitt liv är så mycket större än en rosa, söndrig HelloKitty bag i plast. Men nu var det plötsligt den storleken mitt liv skulle förhålla sig till.
Plötsligt skulle den slungas in i mammas bil ena veckan för att åka till en främmande lägenhet mitt inne i staden, i ett oroligt men fint bostadsområde där allt var mycket mindre än vad jag var van vid, men som jag trivdes bra i.
Och sedan skulle den slungas in i bagageluckan på pappas bil den andra veckan för att ta mig tillbaka till det stora huset på landet där jag bott i hela mitt liv.
Tillbaka till huset där allt plötsligt kändes annorlunda, nästan lika främmande som lägenheten i staden trots att jag bott där i hela mitt liv.
Det var som om allt jag kände för mitt hem mörknade, bleknade.
Och sedan började det förknippas med ånger.
-
Förlåt för virrig och kanske osammanhängande text, men det är mycket inom mig just nu.
