New Steps - Dramione

Kapitel 3

"SKA DU GÅ MED MALFOY?!" Utbrast Harry och Ron med en mun.
Det var sent in på midnatt. Trion satt ensamma kvar i uppehållsrummet framför en muntert brinnande brasa. Stora snöflingor slog mot fönstret i stormen och fick Hogwarts att se ut ett gigantiskt vinterlandskap. De alla var trötta och längtande efter att få gå och lägga sig, men först var det något de behövde diskutera.
Hermione bet sig i läppen och stirrade tomt in i brasan. "Det är vad Professor Mcgonnagal vill" mumlade hon.
"Men varför vill hon det?! Hon vet ju att vi hatar honom" Sade Harry och lutade sig uppgivet tillbaka i den stora sammetsfåtöljen. Krumben hoppade vigt upp i Harrys knä och lade sig tillrätta, vilket fick den orangea katten att se ut som en ful kanelbulle.
Hermione kastade en snabb blick omkring sig för att vara säker på att ingen tjuvlyssnade.
"Men det hela är väl självklart" viskade hon med samma tonläge som om hon försökte förklara att ett plus ett blir två.
Harry och Ron stirrade tillbaka på henne med samma ansiktsuttryck som om de var bombsäkra på att ett plus ett faktiskt blir tre.
Hermione kunde inte låta bli att himla med ögonen.
"Mcgonnagal är rädd att det ska hända igen förstår ni väl. Att det kommer bli ett nytt krig med de som är kvar av Voldemorts anhängare. De vill hämnas. Släkten Malfoy utgör ju en stor del av dem. Om Draco och jag går på balen och blir vän med honom kommer han hysa tro för vår goda sida och på sätt kommer resten av släkten göra det. Utan släkten Malfoy har resten av dödsätarna inte ens chans emot oss. Och allt är under kontroll igen" Avslutade Hermione.
En fokuserad tystnad spred sig mellan dem.
"Men vid Merlins kalsonger, du kan väl inte mena allvar Hermione!?" Sade Ron chockat.
Hermione ryckte på axlarna.
"Vem ska jag gå med då!?" Fortsatte Ron.
Hermione fnös åt hans fråga.
Harry, som hade varit tyst en stund, stirrade tomt in i brasan och frågade: "Så du överväger faktiskt att gå med honom?" Han hade ett kallt tonläge som Hermione inte uppskattade.
Hon skruvade på sig i stolen och sade, lite argare än vad hon hade tänkt sig: "Förstår ni inte!? Dödsätarna är KVAR, de är fortfarande kapabla till allt möjligt. Nästa gång är det era familjer de ger sig på och då kommer ni önska att det aldrig hade hänt!"
Hon reste sig hastigt upp och började gå mot trapporna. Kanske övertygade hon dem den natten, kanske inte. Men tysta blev de iallafall. Vid dörren till sin sovsal vände hon sig om och sade, så att bara de skulle höra: "Jag vet att det är långsökt, men det kan fungera"

Men egentligen hade hon helt andra skäl till att gå med Draco på balen. Hon hade nämligen fått höra att han var en exceptionell dansare.

Längst ner i slottet, i källarhålorna, närmare bestämt i Slytherins uppehållsrum låg Draco just i detta ögonblick och lyssnade till stormen som pågick utanför. Brasan i bortre änden av rummet gav ifrån sig skuggor som dansade på väggarna. Den var den enda ljuskällan i rummet. Han lät Pansy stryka hans hår, där han låg i hennes knä. Han visste att hon tyckte om att få pyssla om honom, och hon behövde vara på bra humör för att det skulle gå att lirka ur henne sanningen, det visste han. Han hade också tagit med hennes favoritgodis som stod i en vacker skål på det silvriga kaffebordet framför soffan. Det hade varit lätt, han hade bara behövt skicka en uggla till sin mamma och be om det. Draco flätade ihop sina fingrar med Pansys. "Hjärtat?" Frågade han med den mjukaste röst han kunde frambringa. Han kallade henne det bara vid de mest speciella tillfällena. Hon hummade lätt till svar.
"Du vet Julbalen? Goyle berättade att du skulle gå med någon, vem?" Han försökte låta obekymrad men desperationen i hans röst avslöjade honom. Han kände hur hon stelnade till ovanför honom och hur strykningarna över håret upphörde.
Rösten var iskall när hon svarade: " Det har inte du något med att göra."
Draco reste sig frustrerat upp. Innan han hann hejda sig själv hade han snäst: "Kul för dig då, men bara så du vet, JAG är också upptagen. Jag och Hermione Granger ska gå".
Om han visste vad de orden skulle innebära skulle han säkert ha sagt de hundra gånger om ändå.
Om det fanns någon som Pansy hatade så var det just Hermione. Det visste han. Men nu visste han också att det inte fanns någon återvändo, han hade uppfyllt Mcgonnagals önskan. Och han hatade sig själv för det.
Pansy strök det svarta håret ur ansiktet och reste sig hastigt upp. Innan hon stegade ut ur rummet gav hon honom ett stridslystet leende som han inte alls tyckte om. Utan att ha den blekaste aning om vart hon var påväg, gick Draco och lade sig och föll in i en orolig sömn.

Stormen slutade under natten och lämnade efter sig en meter snö. Långsamt övergick den natten till gryning. Och de första morgonstrålarna kastades mot slottets murar.
-------------------------------------------------------
Var är Pansy på väg mitt i natten?
Kommer Draco verkligen gå med Hermione bara för att göra Pansy avundsjuk?
Och hur kommer Ron och Harry reagera på det?
Stanna kvar så får ni reda på det (:
Hoppas ni tyckte om kapitlet, har ni någon kritik så får ni gärna kommentera den. Jag vill bara utvecklas (;
Kram <3
- Lee