SOKRATISK TRAGEDI

XCII

Detta är en samling av de dikter från denna bok som är mina favoriter, eller som är en bit antagbar. Ni vet på det viset som artister har samlingsalbum? Jepp.

(1492 fucking ord):

Glaset splittras i miljontals bitar, som ej
går att fixera.
Jag betraktar smärtan i de brakade skärvorna,
som med glasartade blickar iakttar min hållning.
Allt var mitt fel.

.

Dina ögon skymde fler hemligheter
än horisontens slut.
Dina läppar helade fler splitter,
än vad smärtan kunde dämpa.

Men enbart för att visa stjärnornas dunkel.

.

Du var som havets vågor;
vildsint och farlig.
Men när du krängde min båt
och jag föll,
så kvävde du mig med
din övermannande själs dyningar.

.

De säger att ljuset
uppstår i slutet av tunneln.
Om det är så ser jag
solen i dina ögon.

Men O, vad om vi spanar
efter mörkret?

.

När skuggorna
hemsöker vårt medvetande,
så springer vi iväg.
För ibland behöver man
förinta sina tankar,
för att överleva
(smärtan).

.

Men det fanns ändå
skönhet bakom
vansinnigheterna.

.

Kväv mig under jorden,
med mina
döda,
tomma
tankar,
och låt mig drömma med
stjärnorna.

.

Sitt under pianot.
Sitt och sörj, över det som ej varar.
Men ack, sjung en sång,
tryck ned tangenterna.
O, innan strängarna brister.

För de döda går inte att laga.

.

Varför blev de
färgerna i en målning,
och vi molnen på himlen?

Därför att vi är fria.

.

Ett universum rinner
genom dina vener.
Men när bladet möter
ditt skinn,
så slukar du all
denna skönhet
som vågat röra dig med
sprudlande färger.
Ditt universum strömmar ut,
tillsammans med
all din värdighet.

.

Den första snön.
Den stickande kylan
som tränger sig in
genom dina kläder.
Den glittrande
frosten som ett
omslutande töcken
över livet på marken.