Vart vi än går
löper stora hav
av rädsla.
Jag justerar mina segel,
lyssnar till
vindens sång
som ska vägleda mig
genom natten.
Jag betraktar
böljande vågor;
som dynor i din
favoritskjorta.
Jag öppnar mina sinnen,
och tillåter saltlukten att
sätta kurs.
När du talar
hör jag hur himlen mörknar;
rösten av en fallen ängel ekar
bland vågbergen
under en sommarnatt,
för ack,
himlen vet vilket
blod som spillts
och vilka fjädrar
som seglat i luften likt skepp.
Men jag hör en andra röst
bakom din tunga.
Däremot kan inget hindra
det från att tvinga
mig ned i vågorna,
ned i det dunkla djupet.
Ned i den omslutande kylan,
den kraft som likt ingen annans
händer kunde omge
lungor och hud.
När jag vaknar kan
jag inte veta om det
var vattnet eller blodet
som
dränkte.
☾☾☾☽☽☽
₦₡
ESTÁS LEYENDO
SOKRATISK TRAGEDI
Poesía❝SOKRATIS TRAGODIA❞ Dessa är de sokratiska tragedierna om hur vi inte kan fly från den skyhöga fasad av rädsla vi skapat.
