Spruckna läppar och mellanmjölk

SEXUALKUNSKAP OCH SPÖKBOLL

"Snälla Emma, det syntes på hela honom!", säger Rebecka övertygat och hänger sig runt min arm.

"Gjorde det inte!", fräser jag, vilket Rebecka himlar med ögonen åt.

Lyckligtvis är det inte långt mellan mitt skåp och biologisalen, så allt för länge behöver jag inte stå ut med Rebeckas försök att övertala mig om att hon har rätt gällande Bens intentioner. Väl utanför den gläntande dörren till lektionssalen slingrar jag mig ur hennes grepp, men innan jag slår igen dörren bakom mig hinner jag höra hennes sista ord.

"Vänta bara och se!"

Om det är något jag hatar på denna jorden så är det människan som bestämde att NO-ämnena ska vara en del av läroplanen. Inget får mig att vilja slita mitt hår så mycket som att försöka förstå mig på fysikens lagar eller kemins grunder. Biologilektionerna är däremot inte lika illa och går att ta sig igenom utan att jag ska vilja slita ut min egen halspulsåder.

Dagen till ära är det sexualkunskap som står på schemat, för vad passar inte bättre under alla hjärtans dag när så mycket sprudlande hormoner är i omlopp? Tro mig, det skämtet var Conny noga med att dra i början på lektionen för att lätta på den redan jobbiga stämningen.

Från min plats kan jag se hur Conny svettas och bli röd framme vid tavlan när han förklarar skillnaderna på det manliga och det kvinnliga könsorganet. Runtomkring mig hör jag då och då fnitter när vår lärare råkar försäga sig eller snubbla på orden, och hade jag haft Tina bredvid mig hade vi säkert kvävt våra skratt tillsammans. Men eftersom hon var tvungen att bli sjuk sitter jag nu ensam och kladdar i min biologibok.

Kanske borde jag lyssna på undervisningen, om det Rebecka är så övertygad om nu stämmer. Å andra sidan tror jag knappast att femtiosexåriga Conny kommer kunna förbereda mig på den situationen. Ärligt talat vet jag inte om någonting kan förbereda mig på det. Om jag nu kan lita på Tinas ord så verkar det ju som att min kropp kommer sköta sig själv och jag bara behöver... hänga med.

Dessutom är det ju knappast sant att Ben har förväntar sig att vi ska ha sex bara för att det är min födelsedag. Eller hur? Jag menar, vi har inte ens pratat om det sedan nyårsafton. Å andra sidan är jag och Ben ett par nu och så vitt jag vet har par sex, till och med långt innan de är par. Egentligen kanske jag och Ben borde ha haft sex för längesedan. Kanske är det onormalt att vänta så länge som vi har gjort. Kanske har han velat hur länge som helst medan jag gått runt med huvudet i det blå och inte fattat det.

Kanske borde jag ligga med honom ikväll. Jag har trots allt fantiserat om det, så det måste ju betyda att jag är redo. Eller hur?

Utmattad av mitt eget tänkande gömmer jag huvudet i armarna och stänger ute Connys nervösa stammande. Vilken nytta gör det att övertänka en hel situation som jag inte ens vet om den kommer inträffa?

Vem vet, Ben kanske bara har tänkt att vi ska käka pizza eller nått. Hur som helst önskar jag att jag hade rakat mig imorse.

Nästa lektion på schemat är idrott och till min stora lättnad står det spökboll på agendan. Medan många avskyr spökboll är det min favoritdel av idrotten eftersom det innebär att jag kan bli träffad av en skumboll tidigt och därefter sitta på bänken.

När jag kommer in i idrottssalen efter att ha bytt om möts jag dock av en smärre chock när jag inser att Bens klass är där inne och värmer upp. Vid samlingen får vi reda på att deras lärare även hon ligger hemma och är sjuk, vilket innebär att vi än en gång kommer ha sammanslagen lektion.

Ytterligare ett tillfälle för mig att bravera med mina obefintliga idrottskunskaper för killen jag absolut vill skämma ut mig för. Underbart ...

Med Ben närvarande vågar jag inte uppföra mig som den slashas jag vanligtvis är, utan i stället försöker jag faktiskt att inte bli träffad av någon boll. Jag blir dock en av de första som åker ut ändå eftersom Ben på ett lekfullt sett gett sig fan på att han ska träffa mig. Så efter att ha fått en hård boll rakt på rumpan går jag skamset och sätter mig på bänken medan jag hoppas på att ingen ser mina blossande kinder.

Att Ben är en av de sista som är kvar i spelet förvånar nog ingen, men även hans utomordentliga spelande kommer till sitt slut när en av skumbollarna plötsligt kolliderar med hans knä. En aning bittert lunkar han därefter av planen och slår sig ner intill mig.

"Bra spelat," säger jag uppmuntrande.

"Bättre än dig," svarar Ben med ett retfullt flin och knuffar till mig i sidan med armbågen.

Jag himlar med ögonen och gör mitt bästa att dölja det leende som kryper fram över mina läppar. Jag må vara löjligt kär, men den sortens tillfredställelse vägrar jag ge honom.

Att dölja mina känslor för Ben blir dock betydligt svårare när han plötsligt lägger sin hand på mitt lår och börjar smeka det på samma sätt som han gjort på tyskalektionen. Denna gång vägrar jag dock låta mina tankar bära iväg med mig, utan i stället fokuserar jag på matchen som fortfarande pågår framför oss. Att ignorera de stötar av lust som rusar från Bens hand och genom min kropp är dock lättare sagt än gjort. Dessutom blir de en påminnelse om det som jagat mig hela dagen sedan Rebecka bestämde sig för att dra upp det till ytan.

"Så vad är det för hemligt du planerat då?", frågar jag i ett försök att luska fram om det verkligen är så som Rebecka säger. Självklart är jag inte dum nog att tro att Ben skulle säga det rätt ut om så vore fallet, och definitivt inte med risken att någon av våra klasskamrater skulle höra, men för min del räcker det med blott en ynka vink.

"Inte något direkt," svarar Ben och ler. "Jag tänkte att vi kunde köpa med mat hem till mig och bara chilla. Mina föräldrar är inte hemma så det blir lugnt. Om du vill får du sova över."

Min hjärna får kortslutning. Först säger han att han bara vill chilla, sen släpper han föräldrafritt-bomben, plus att han hoppas på att jag ska sova över. I alla halvdåliga filmer jag någonsin sett betyder detta bara en sak: sex.

Ben vill verkligen ha sex med mig, ikväll. Herregud.

"Låter det som en bra idé?", frågar Ben och på något sätt lyckas hans röst tränga igenom den bubbla av panik som sugit upp hela mig.

Oförmögen till något annat svarar jag genom att nicka och le. Mer hinner jag inte heller göra innan matchen framför oss kommer till sitt slut och vi sjasas upp från bänkarna av min idrottslärare.

En ny runda spökboll påbörjas och denna gången åker jag ut först av alla. Förmodligen eftersom jag är sämst på spökboll, men kanske spelar det faktum att jag är oförmögen att fokusera på spelet stor roll i det hela.