Spruckna läppar och mellanmjölk

STOLPE UT

"Heja Ben!", tjoar Rebecka, men tystas snabbt ner när Ben skjuter och bollen har mage att träffa ribban.

Strax därefter ljuder domarens visselpipa över hallen — halvtid. Applåder bryter ut över läktaren för att hylla de båda lagens insatser, men jag kan mycket väl se Bens besvikelse hela vägen hit.

"Det var nära i alla fall," säger Rebecka med en axelryckning och medan hon verkar ha den okunniges positiva syn på saken, kan jag känna igen mig i Bens besvikelse. Jag minns trots allt själv hur det var att ge allt men ändå inte nå hela vägen.

I takt med att hemmalagets tränare sjasar in sina utmattade spelare till omklädningsrummet för taktiksnack och återhämtning inför den andra halvleken, börjar läktarna tömmas på folk som söker sig mot toaletterna. Jag och Rebecka förblir dock sittandes på våra platser och tittar på spelarna när de svettiga och missnöjda lunkar förbi läktaren. Jag söker efter Bens blick under hans lugg som hänger stripig över hans panna och när han höjer blicken mot oss ger jag honom ett uppmuntrande leende. Rebecka däremot ger honom två tummar upp och från min plats kan jag se hur han med sänkt huvud skrattar till åt hennes dramatiska gest. Därefter föses han iväg av sin tränare och utan Bens närvaro känner jag hur kylan genast kryper sig närmare.

"Han är så kär i dig," säger då plötsligt Rebecka med ett brett flin och genast hyschar jag ner henne.

"Och det vet du?", säger jag defensivt över det faktum att alla verkar tro sig veta saker om mig och Ben som inte ens vi själva vet om de stämmer.

"Såklart jag vet," svarar dock Rebecka och verkar inte bry sig om min defensiva ton ett dugg. "Det är helt sjukt att du inte förstått det själv än."

Min blick faller på tomrummet framför mig medan tankarna snurrar i mitt huvud. Hur kan det vara så tydligt för henne när jag själv inte vågar tro på att det kan vara sant? Visst, vi har gjort mycket av det kära människor gör, men ändå vaknar jag varje morgon och är livrädd över att Ben plötsligt ska ha ändrat sig om allt.

"Hur vet du?", frågar jag i brist på egen förmåga att se det, men innan Rebecka hinner svara har spelarna åter igen börjat strömma ut över planen.

Ben däremot går raka vägen mot oss och ställer sig lutad mot läktarens träräcke. Från hans lugg rinner antingen svett eller vatten i ett försök att svalka ner sig inne i omklädningsrummet och för att möta min blick drar han fingrarna genom den.

"Hej du!", hälsar jag med ett glatt leende och får ett aning utmattat leende tillbaka.

"Fryser ni?", frågar Ben och lägger sin hand mot mitt knä där han varsamt rör den fram och tillbaka för att få fram någon sorts värme.

"Fruktansvärt mycket!", svarar Rebecka och för att lugna den bekymrade min som lägger sig över Bens ansikte skakar jag snabbt på huvudet i en lögn. Faktum är att jag snart kommer få frostbett på ställen man absolut inte vill ha frostbett. Jag förmår dock inte att tala sanning när Ben själv står i t-shirt med armarna täckta av gåshud.

"Vill du ha varm choklad?", frågar jag och sträcker mig mot min termos i hopp om att kunna värma upp honom, men han bara skakar på huvudet.

"Det är bra, men tack ändå," svarar Ben med ett leende och innan jag hinner försöka övertala honom till att dricka något varmt, har Rebecka tagit till orden.

"Ni kämpar på bra," säger hon i vad jag antar är ett försök att uppmuntra Ben, men huruvida hennes vänliga ord sjunker in är tveksamt.

"Tack," svarar han dock och vänder sig mot mig. "Vill du hitta på något efter matchen eller vill du hem direkt?"