Historien om ett vanligt jävla tonårsliv.
Emmas tid på högstadiet har gått ut på en sak: överlevnad.
Hittills har hon klarat sig rätt bra, skyddad i skuggan av sina närmsta vänner och av sin obefintlighet. Men allt som krävs för att rucka på det ä...
"Sitter på ett äckligt möte med Rebecka," svarar jag och får snabbt ett svar tillbaka.
"Stackare. Vill du ha skjuts hem sen?", skriver Ben och inom mig sprids värmen som en löpeld.
"Gärna!", svarar jag tillsammans med ett eget rött hjärta och hinner precis berätta för Ben när mötet är slut innan Rebecka lägger märke till min ouppmärksamhet. Därefter får jag en kort uppläxning och åter igen förbannar jag den jäveln som dragit mitt namn och orsakat mig detta lidande.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
När mötet äntligen avslutas är jag först med att lämna klassrummet. En minut till där inne och jag skulle bli galen.
När jag sedan går genom de tomma korridorerna slås jag av hur skolan nästan känns lite spöklik så här efter skoltid, när den inte är fylld med det vanliga surret av elever. Mitt huvud däremot är ockuperat av tankar som varenda en handlar om Ben.
Efter vårat besök hos korvkiosken har kontakten mellan oss enbart blivit allt mer intensiv. Från att försöka ignorera hela hans existens pratar vi nu dagligen när han skjutsar mig till och från skolan, medan vi däremellan hörs genom mobilen. Tina behandlar mig dock fortfarande som luft — något som gör Sofie galen då hon varje dag måste bestämma sig för vem av oss hon ska sitta med på lunchen. Trots detta känns tillvaron inte allt för ensam när jag vet att Ben kommer vänta på mig ute vid parkeringen vid skoldagens slut.
Denna dag behöver jag dock inte gå hela vägen bort till parkeringen eftersom det visar sig att Ben parkerat sin moped precis vid entrén — ett relativt riskfritt beslut eftersom de flesta lärare redan åkt hem.
"Tack för att du ville hämta mig," säger jag när mina lyckliga steg tagit mig till honom.
"Ingen fara," svarar han och ler under sin hjälm och räcker mig den andra hjälmen som han för ett tag sedan rotat fram i sitt garage, lagomt tills dess när vi båda började förstå att vårat samåkande skulle bli till tradition.
Efter all gånger han kört på mig har jag lärt mig att kliva av och på mopeden med relativ stadighet och i ren vana slingrar jag mina armar runt hans midja.
"Var mötet kul?", frågar Ben medan han sparkar igång mopeden och jag kan höra den retsamma tonen på hans röst.
"Sugen på att ta min plats?", säger jag och vi båda skrattar medan mopeden börjar rulla framåt.
Vinden som slår emot mig när vi kör är inte längre skön och svalkande, utan består av bitande kyla — höstkyla. För att skydda mina händer från den stickande vinden stoppar jag in dem i fickan på Bens huvtröja, precis som han gjort åt mig första gången vi åkte tillsammans, och snart gör hans egna hand dem sällskap.
Som alltid går resan alldeles för fort och innan jag vet ordet av har Ben stannat mopeden framför min pappas lägenhetskomlex. Där bor jag varannan vecka — effekten av att vara ett skilsmässobarn — och just denna veckan är jag lättad över att vara där då Fredriks föräldrar är på besök hemma hos mamma. Jag dör hellre än att behöva genomlida det.
