Spruckna läppar och mellanmjölk

SJU MINUTER I HELVETET

När jag bestämt mig för att behålla skorna på för att inte råka trampa i något kladdigt, tittar jag mig omkring och ser att Viktors hall delar sig åt två håll. Till höger; vardagsrummet där musiken strömmar ifrån, och till vänster; köket där det glada tjattret kommer ifrån. Rakt framför mig ligger början på den trappa som leder upp till övervåningen och medan jag står där och inte vet åt vilket håll jag ska gå, överväger jag att smita uppför trappan, klättra ut genom något fönster på övervåningen och springa hem.

Jag vet inte vad jag gör här. Jag har aldrig festat, jag har inga sociala förmågor och jag kan absolut inte dansa, vilket verkar vara det som pågår inne i vardagsrummet. Jag hade inte heller trott att det skulle vara så mycket folk på festen, vilket jag egentligen borde ha kunnat gissa mig till eftersom det är Viktor som håller i den.

Jag har inte skrivit något till Ben om att jag bestämt mig för att gå på festen. Varför? Lustigt att du undrar! Jo, jag är nämligen en såpass tragisk människa att jag blev rädd att han då skulle svara att han ångrat sig och absolut inte vill ha mig här... Hur som helst är det något som biter mig i arslet nu eftersom han inte vet att jag för tillfället faktiskt står i hallen och funderar på att fly genom något fönster.

Till slut inser jag att jag måste bestämma mig; gå hem eller försöka ha roligt. Vanligtvis hade jag hanterat situationen genom att leta upp Tina och gömt mig som en skugga bakom henne medan hon socialiserar sig med folk, men eftersom det inte är meningen att jag ska vara här hade den taktiken utan tvekan lett till bråk. Ugh, om hon inte behövde vara så krånglig bara.

Efter några minuter av att bara stå i hallen och tveka på hela situationen beslutar jag mig för att skita i allt och gå hem. Mamma kommer utan tvekan bli orolig över att jag är hemma igen inte långt efter att hon släppt av mig, men jag kan ju alltid säga att jag fick ont i magen eller något.

Jag kommer dock aldrig längre än att lägga handen på dörrhandtaget innan Ben uppenbarar sig i min ögonvrå. Han kommer spatserande ut genom köket med en röd kopp höjd mot läpparna, men när han får syn på mig sänker han den genast och ger mig en överraskad blick.

"Där är du ju Emma!", säger han glatt och stegar fram mot mig genom hallen. För ett ögonblick ser det ut som att han är på väg att ge mig en kram, men hejdar sig själv när han lägger märke till hur jag står med handen på dörrhandtaget. "Ska du dra?"

Frågan ställs med en underton av besvikelse och genast släpper jag handtaget och klistrar på ett leende för att Ben inte ska misstänka att jag precis var på väg att fly fältet.

"Nej!", kastar jag ur mig och skrattar nervöst. "Jag kom precis ..."

"Bäst för dig det! Jag har sett fram emot att träffa dig," säger Ben och genast börjar de där enerverande fjärilarna i min mage att löpa amok.

"Detsamma," svarar jag och behöver inte längre klistra på något leende för att mungiporna ska kröka sig. Det räcker att jag tittar på Ben där han står i sin perfekt åtsittande t-shirt och jeans som kramar åt alldeles tillräckligt om hans starka fotbollslår. Du ska inte passa på att drägla lite medan du ändå håller på Emma? Ugh ...

Till min stora förvåning tar Ben sedan de där sista stegen fram till dit jag står, lägger armarna om mina axlar och omsluter mig i den där kramen han såg ut att vilja ge tidigare. Utan att ha någon som helst kontroll över min kropp kramar jag honom tillbaka och hoppas att han inte kan känna hur fort mitt hjärta slår. Hur konstigt det än är kan jag inte heller låta bli att dra in lukten av honom och när doften av hans cologne når mig är det som att jag för ett ögonblick svävar på moln.