Kapitel 1

3.2K 44 4
                                    

"Om du höjer rösten en gång till slår jag in käften på dig din otacksamma unge!"

Mamma skrek så mycket så jag hade inte blivit förvånad om hennes lungor flugit ut ur munnen på henne, men jag är van, det var ju trotts allt mitt fel att hon var så arg. Jag drog stressat på mig skorna och smällde upp dörren.

"Aja, hejdå!" Ropade jag irriterat samtidigt som dörren for igen med en smäll bakom mig, jag sprang ner för trapporna och denna dag hade jag tur, ingen följde efter mig o gapade och jag snubblade inte en enda gång vilket oftast händer varje gång jag går i trappor eller rör mig över huvud taget.

Jag tar mig ut ur trapphuset och ut på gården som olyckligtvis är full med ungar.... fan orkar inte med massa barn just nu, jag älskar egentligen barn, dom är så jävla söta så man vill bara ta med dom hem och ge dom glass typ, men när jag är trött i huvudet vilket jag ofta blir hos mamma då vi ALDRG håller sams, så bara orkar jag inte med massa ungar som bara ska vara jobbiga.... Det är därför jag alltid blir så otrevlig mot dom. En bit bort ser jag hur en av mina kusiner kommer springande mot mig och håller ut händerna för att ge mig en kram. Hon krockar rakt in i mina ben och omfamnar dom.

"Hej Emelie! Jag har saknat dig så mycket" utbrister hon och kramar om mina ben ännu hårdare. Jag känner hur jag bara vill knuffa bort henne och gå därifrån men istället så säger jag bara "Men vi bor grannar Milla, det har vi gjort hela ditt liv!" Jag känner att det kom ut mer som en utskällning än något man säger till en lycklig 5åring.. men jag hinner inte tänka att det var elakt sagt utan blänger bara ner på en Milla som nu släppt mina ben och ser liiite mer obekväm ut än vad hon gjorde för fem minuter sedan.

"Vart ska du någonstans?" Frågar hon och tittar upp på den svarta ryggsäcken som börjat bli ganska tung och jobbig att bära på.

"Hem" svarar jag surt och börjar gå igen och kvar står en lite halvt chockad Milla, fan nu blev det sådär igen, så som jag alltid lovar mig själv att det inte ska bli, varför är jag så jävla otrevlig hela tiden!? Vad fan är felet på mig?

Jag drar upp mobilen ur fickan och ser att bussen går typ nu, en liten droppe panik regnar över mig när jag fattar att jag kommer missa min chans att ta mig härifrån, jag MÅSTE hem till pappa ikväll, annars har jag och mamma strypt varann innan soluppgången. Jag börjar stressa som aldrig förr men när jag ser bussen komma ger jag upp, och jag tänker absolut inte springa till den, man missar den bara och skämmer ut sig inför allt och alla i vilket fall så det är ingen idé. Jag ser hur bussen kör iväg från hållplatsen och när jag kommer fram slår jag mig ner på bänken med en suck... det finns inte en chans att jag går hem till mamma igen, och My hälsar på släkt i Danmark så jag kan inte sova hos henne heller.

Jag reser mig upp för att kolla när nästa buss kommer imorgon bitti men till min förvåning inser jag att det kommer en till buss om en halvtimme så jag slipper vänta hela natten, jag hade verkligen turen på min sida idag av någon anledning. Jag har ju inga problem att sitta ute heller då det liksom är augusti och ganska varmt+ att jag har en jacka på mig, på tal om att det är augusti så måste jag bara påpeka att jag börjar 1:an på gymnasiet nästa vecka!? Det är bara så sjukt! Jag ska gå på Värmdö gymnasium, My har oxå kommit in på samma linje tack och lov, vet inte vad jag skulle gjort av mig själv i skolan om det inte var för henne.

I ögonvrån ser jag en siluett komma gåendes, närmare bestämt en lång blond kille med mössa, lite skumt att ha mössa på sig i augusti men aja.. han slog sig ner på bänken fast en bra bit ifrån mig, jag tror aldrig jag sett honom förut.

Bussen rullar äntligen in och jag kliver på, blippar kortet, ler mot hon som kör, ja du vet allt det där som man ska göra för att verka trevlig och normal, även fast man aldrig varit det. Jag går långt bak och sätter mig närmast fönstret på ett tvåsäte. Killen med det blonda håret sätter sig ganska långt fram och verkar i allmänhet ganska obrydd, han såg liksom ut som att han inte skulle bry sig om vi från ingenstans typ blev sprängda i luften. På något sätt lyckas vi få ögonkontakt, jag vet inte hur, det bara blev så, han ögon är blåa, riktigt blåa. När jag kommer på mig själv med att sitta och le åt en främling, (som för övrigt log mot mig med) får jag lite halvt panik och bryter snabbt ögonkontakten. Jag tar upp min mobil och klickar in på Spotify och shufflar någon random spellista så tro och tvivel börjar spelas i mina öron, jag hittade inte mina egna hörlurar förut så jag tog mammas, det var det vårat "lilla" bråk handlade om, inte att jag tog hennes hörlurar, det vet hon inget om, nej nej vi började bråka pga att jag inte hittade mina saker.

Mamma och jag kan verkligen börja bråka om vad som helst, en gång så skulle jag bara säga att jag tagit den sista mjölken och det eskalerade till att hon kastade ut mig ur lägenheten. Så för ungefär två år sedan flyttade jag till pappa och åker endast till mamma någon helg i månaden då mina syskon saknar mig och ber mig hälsa på, Det är så onödigt alltihop, jag vet, och jag vill ju egentligen inte bråka, men jag tål henne verkligen inte.

TRASIGA SKOR - Noel flikeDär berättelser lever. Upptäck nu