Twisted (BIGBANG Fic)

Kap 5

   - John! Ropade jag in i den stora salen. - Kan jag sluta?

John som stod i andra änden höjde blicken och log under den vita mustaschen innan han nickade åt mig att gå. Jag ropade ett snabbt tack och drog sedan med mig Ji bort till omklädningsrummet där jag tog på mig mina vanliga kläder. Ji studerade mig hela tiden med ett litet leende på läpparna som fick mina kinder att hetta. Jag älskade att känna hans blick vila på mig. 

När vi kom ut från museet stannade Ji upp och lösgjorde sin hand från min. Jag tittade lite förvirrat på honom, varför hade han släppt min hand? Ji rättade till en av sina många ringar och förklarade att han inte tänkte följa med till Seung. Jag höjde på ena ögonbrynet och frågade varför. Jag fick en sån där blick igen, som om han ansåg att jag redan borde fatta det. 

   - Vi ses på hotellet, sa Ji trött. 

   - Men du kan väl vänta en bit bort! Utbrast jag desperat.

   - Och om han vill följa med tillbaka då?! Frågade Ji irriterat. - Då ser han mig! 

Jag tänkte efter och insåg att han faktiskt hade rätt. Seung skulle nog inte bli så glad om han såg Ji stå och vänta en bit bort. Allra helst om det nu var Ji som han var arg på. Jag gav Ji en snabbt puss på munnen och lovade att komma förbi så fort jag pratat med Seung. Vi skildes åt, jag tog en taxi åt ena hållet medan Ji åkte med en annan åt andra hållet. Jag lutade huvudet mot sätet och slöt ögonen. En del av mig gillade tanken på att få vara med Seung alldeles ensam medan den andra delen gav mig ett slag i ansiktet. Jag var med Ji och inte med någon annan. Varför skulle det finnas två snygga killar i samma grupp?! Vi åkte i fem minuter innan taxin saktade ned. Framför mig låg en park. Jag tackade, betalade och vände mig sedan om mot parken. Med en suck stoppade jag händerna i mina byxfickor och började gå. Jag höll hela tiden utkik efter hans vita hår, det var svårt att missa. Det kändes som om jag gått i flera timmar när jag äntligen såg honom på en bänk. Jag såg honom bara från sidan men det kunde inte vara någon annan. Jag kände igen sättet han satt på, hans kindben, hakan. Ja allt. Hans vita hår var inte lika uppstående som vanligt utan låg ned på huvudet. Mina ben kände tunga och jag stannade upp. Jag iakttog honom på avstånd en stund. Han såg inte arg ut utan snarare lite nere. Vad skulle jag säga? Försiktigt tog jag några prövande steg och sedan gick jag hela vägen fram till honom. Seung märkte mig inte förrän jag gled ned bredvid honom på bänken.

   - Hej, sa jag lågt.

   - Evie, sa han lite förvånat. - Vad gör du här? 

Det var inte ofta som Seung faktiskt uttalade mitt namn men det lät som om han sjöng det varje gång. Jag gav honom ett blekt leende och frågade vad han gjorde här. Seung skrattade högt och flinade sedan mot mig. 

   - Varför stack du? Fortsatte jag frågande. - Bråkade ni? 

Seungs flin försvann från hans läppar och han vände bort blicken. Det syntes tydligt att han tänkte på någonting. När han vände blicken mot mig igen var den inte lika intensiv som den brukade vara, istället såg den sårad ut. Snabbt höjde han kaxigt på hakan och förklarade att han bara blivit less på dom andra. Någonting i hans sätt att säga det sa mig att det inte var hela sanningen men jag nickade bara som svar. Jag ville inte pressa honom på information. 

   - Vem skickade dig? Frågade Seung sedan. - Taeyang? Daesung? 

   - Jag sökte upp dig själv, svarade jag allvarligt. 

Seung höjde på ögonbrynet, kanske lite imponerat eller bara överraskat. Vilket som såg log jag mot honom och frågade om han inte ville följa med tillbaka till hotellet. Seung skakade på huvudet och såg ned på sina händer. Jag kände mig lite illa till mods när vi pratade med varandra. Ibland hade han den där intensiva och nästan trånande blicken men ibland verkade det nästan som om jag störde honom med min närvaro. Just nu kändes det som om han bara ville vara ensam men jag vägrade gå.