The First Sign

Support group

(Nutid)

Livet är lustigt. Du föds för att sedan dö, allt du byggt upp under dina år, kommer sedan att försvinna spårlöst och ingen kommer någonsin att bry sig. Kanske är det bättre att bara dö? Men om jag också försvinner, hur ska mamma någonsin klara sig då? Det skulle vara själviskt. Men jag är inte självisk, jag är sexton år och har förlorat min pappa och min syster. Så ska det ju fan inte vara. Jag avbröts i mina tankar av min gruppledare Fredrik. Mammas försök att hjälpa mig med den sociala biten är på noll procents framgång än så länge. Vi har aldrig riktig pratat om olyckan eller pappa och Bianca utan vi har bara försökt utstå sorgen så gott det går. Mamma tyckte att jag skulle må bättre av att prata med andra ungdomar som upplevt liknande saker så hon försökte agera så mammigt och vuxet som möjligt och skaffa mig en slags social grupp där alla skulle berätta deras bakgrundshistoria för varandra och sedan skulle det tydligen hjälpa att andra satt och lyssnade. Jag hade bara suckat och motvilligt pallrat mig iväg, för hennes skull. Men jag kunde inte vara sur på mamma, hon gjorde allt hon kan för att jag ska må bra och det hon trodde var rätt. Hon hade det inte lätt hon heller, det fanns gånger då jag vaknat på natten av hennes, i försök att vara diskreta, snyftningar. Fredrik stirrade på mig.

“Vill du berätta lite om dig själv, vad är anledningen till att du är här?” Han drog handen genom sitt axellånga blonda hår och koncentrerade sig på vad jag skulle säga. Jag satt stilla och tittade tillbaka på honom som en åsna innan jag bestämde mig för att svara så drygt jag kunde.

“Ah hej, Julie heter jag. För ett halvår sedan miste jag min pappa och min syster i en bilolycka och nu lever jag med min mamma som tvingade mig att komma hit. Jag antar väl att det är därför jag är här.” Mitt dryga tonfall dog ut så fort jag hade börjat prata och jag lät mer dyster. Fredrik nickade medlidande utan att säga någonting och sedan bad han personen bredvid mig att göra samma sak. En tunn liten pojke i kanske tolvårsåldern började berätta om sig själv. Hans råttfärgade hår hängde i ansiktet på honom och han brydde sig inte om att lägga det åt sidan.

“Jag heter Viktor” började pojken osäkert. Han öppnade munnen igen och tog sats till att säga någonting men ångrade sig sedan och stängde den igen. Fredrik tittade på honom med en uppmuntrande blick som antagligen skulle signalera att han skulle fortssätta. Viktor tog sats igen, den här gången ångrade han sig inte.

“Jag växte upp med min mamma och min bror, men för några år sedan fick mamma diagnosen leukemi och nu har hon..”  Victors ögon tårades och han sa inget mer.

 

Totala antalet i gruppen var ungefär tio personer. Helt olika. En lång och smal tjej med kortklippt lugg och en tröja där det stod “life isn’t always what you thought it would be” hade tittat på en kille som satt mittemot henne under hela samtalet. Sebastian tror jag han hette. En rak figur med mörkbrunt hår, under hans t-shirt kunde man skymta de spända bicepsen. Han hade muskler men han såg ändå väldigt tunn ut. Tjejen med t-shirten fnissade till när deras blickar möttes.

 

Jag hade inte sagt ett ord under hela samtalet förrutom när jag skulle presentera mig. De andra hade entusiastiskt deltagit i Fredriks samtalsämnen. Det utvecklades till en aktiv diskussion om allt mellan himmel och jord. På andra sidan av mig hade det suttit en kille med såriga knogar och kolsvart hår, han hade haft en tänd cigarett i munnen hela tiden. Tillsammans hade vi suckat varje gång Fredrik kommit på något nytt att prata om.

Vid tvåtiden började alla skruva på sig i sina stolar, ingen orkade längre anstränga sig för att prata. Jag satt och drog min dragkedja på tröjan upp för att sedan dra ner den igen. Och så satt jag så en stund. Victor hade återhämtat sig och det fanns inte ett spår kvar från tårarna. Lika uttråkad som jag satt han och knappade på sin Samsung-telefon.