Den stumma tystnaden bryts och jag börjar sväva bort från allt det mörka. Ett pipande ljud. Det är rytmiskt, lugnt. Bakom mina tunga ögonlock är det fortfarande mörkt, men jag hör fler ljud. Min kropp stiger sakta och jag försöker driva på framåt. J...
Det är mitt namn som ropas. Med ett ryck är jag tillbaka i fokus. Ash nickar åt mig när jag väl finner honom i det plötsliga vimlet. Innan jag kastar mig på datorn ser jag Ash pressa fram ett leende när han skakar perfekta händer. Jag motstår impulsen att göra ett kräkljud. De är så gott som aliens, med sin perfektion. Men så är de ju också genmodifierade från födseln.
Ljudet av stolar som dras ut och ett stigande sorl når upp till mig där jag sitter. För en sekund tror jag att jag hör grälande röster från ingången men det lägger snart av. Det är hursomhelst inte mitt problem. Vi har vakter för att hålla ute obehöriga. Tänk om en mobb av impar skulle ta sig in. Fokusera Nate, fokusera.
Med några knapptryck börjar maskinen surra och sidorna glider ut en efter en. Den är klar lagom tills att Ash intar talarstolen och på så sätt tystar salen. Med ett djupt andetag trycker jag i kommandot på datorn så att skärmen ska delas. Jag andas ut igen när ser jag bilden tona fram på storbildsskärmen därnere. Bra, bra. Och i Ash hand finns en svart dosa kontrollerar jag nöjt. Nu hade mer än hälften av mina uppgifter för dagen klarats av felfritt. Bara den viktigaste kvar, men det var inte riktigt dags än.
Jag vågar inte luta mig ut alltför mycket, ifall att jag skulle fånga någons blick därnere och störa Ash inledning. Men jag lyssnar på hans ord, och hoppas de kommer bli sanna. En minut eller två går.
"...med det sagt, låt oss inte vänta en dag till. Sida vid sida kan vi bygga upp något nytt, en värld där vi kallar varandra människor."
Applåder tar vid och jag släpper mina stela armar och skakar dem lite. Att jag skulle vara så orolig. Alla har kommit överens om att skriva under idag. Det borde vara säkert. Fast vem som helst som växt upp i den här världen visste att ingenting var säkert.
En äldre gem intar podiet. Han kan vara den enda gemmen jag sett med gråa hårstrån, så han måste levt mer än 100, nej 120 år. Vi hade haft stor hjälp av honom att vända de andra gemmarnas åsikter, men han var en riktig pladderkvarn. Jag börjar samla ihop papperna, det är gott om tid kvar, men jag kontrollerar att alla sidor är med och att det tjocka pappret ser okej ut. Den här avancerade skrivaren, som vi också fått låna, fick orden att se handskriven ut. Min blick glider vaksamt över texten och några av dess mest betydelsefulla paragrafer.
1.0 Allas lika värde 1.3 Rätten till basala behov 3.0 Slut på våldet 3.1 Förbud mot inhumana behandlingar 4.0 Människan
Och så den sista som band det hela samman.
6.0 Gällande - Ett antal av 10 underskrifter förseglar detta avtal som gällande, och så skall vi som människor återta oss tills det att mänskligheten upphör existera.
Det är omöjligt att läsa utan att le. En rörelse till höger får mig att hastigt räta på mig med en beskyddande hand över bunten. Det är en gem, en riktigt biffig sådan. Bakom mörka solglasögon verkar hans ögon stirra tomt framför sig, men han märker att jag tittar och vänder sitt ansikte mot mig. Han ler inte, ser inte ut att veta vad ett leende är. Jag nickar stelt åt hans håll och han svarar med att vända blicken ut mot salen igen. Hur sjutton kom han hit? Plötsligt känner jag mig i behov av en livvakt. Han måste vara här för dokumentet! Men det skulle inte hindra något nu. Vi skulle bara bli försenade och sedan skriva ut en ny bunt papper, så varför försöka? Kanske trodde de att den enda kopian fanns på datorn? Ha! Iså fall underskattade de mig. Jag hade laddat ner dolda och lösenordsskyddade kopior på minst fem enheter borta i högkvarteret.
Försiktigt vänder jag mig om till skärmen igen, och det kryper i nacken av att blotta min rygg åt killen. Fast, jag har ju varit med om värre uppdrag tidigare och tagit mig ur levande. Så jag skulle allt klara det här också, särskilt när så mycket stod på spel. Vi var så nära nu. Mina fingrar drar över tyget på min mage, där en knappt urskiljbar ojämnhet finns. En gammal skottskada. Det är den enda jag inte har något minne av. Och jag brukar minnas mer än de flesta.
Den gamle mannen börjar tillslut avrunda. Om det inte vore för hans perfekta retorik och vältalighet hade alla närvarande somnat. Thorn med sin ögonlapp, och skinnjackan han vägrat byta ut mot en kostym, ser minst sagt uttråkad ut. Han och de fåtal andra impar som intagit sina platser är en klar minoritet.
Nu är det hög tid för handling från min sida. Jag föser ihop papperna i mina armar som om de vore ett nyfött barn. Sedan söker jag med blicken efter bindningsapparaten, den med en lång tvådelad kant som nyper ihop och fäster en slags bokrygg på buntar av papper. Jag ser den inte. En ilning går genom kroppen och tungan förvandlas till torr sand i min mun. Jag lägger min fria hand på räcket och spanar ner. Den gamla gemmen tar sig ner från talarstolen, starka och smidiga rörelser trots sin ålder. Ash kastar en blick upp på mig med en rynka mellan ögonbrynen. Lättnaden sköljer genom mig, det ligger en extra därnere. Ash uttryck får mig dock att svälja hårt. Jag ligger uppskattningsvis 30 sekunder efter min tidsplan och jag skulle behöva binda dokumentet därnere, framför alla ansikten. Inte läge att vara nervös, dags att rusa.
Med en sista blick på snubben, som gått lite längre bak och bort från ingången, tack-och-lov, vänder jag ryggen åt bankettsalen.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
